Det finns ett slut på allt.
Ibland är det efterlängtat, och emellanåt kommer det för fort. Inte lika ofta är man nöjd, men sådan är vår natur.
Som med mina krönikor i Gotlands Tidningar. Det finns de som kanske drar en suck av lättnad nu när jag säger tack och hej. Och så finns det dem som kommer sakna mitt sällskap på onsdagmorgnarna, och hur pretentiöst och fånigt det än må låta – jag kommer att sakna er också.
Det här blir alltså den sista spalten från mig. Jag har fått nytt jobb (grattis till mig!) och ska flytta hela 25 meter bort i korridoren här i Gotlands medias fina kontorslokaler.
Där borta sitter webben, helagotland.se, och jag ska börja ”jobba med data” som det heter. Internet. Den där flugan som tydligen blev tämligen efterhängsen och som i detta nu mer eller mindre styr våra liv.
Över 200 krönikor har det blivit i pappers-GT. Vissa blev bra. Andra sämre. Några rent ut sagt dåliga, men man kan inte vara på topp jämt tröstar jag mig med.
Det märkliga är att jag själv uppenbarligen inte är kapabel att skilja en bra och en dålig text från varandra. Åtminstone inte om jag skrivit dem själv. Jag har fått de finaste läsarmejl när jag som minst väntat dem. Och ibland när jag tycker att jag riktigt fått till det, då är det tvärtyst.
Någon tyckte att jag skulle samla de bästa och ge ut en bok och jag blev sannerligen smickrad över att någon tänker så fint om saker jag skrivit.
Men samtidigt tvivel, för inte ska väl jag?
Och nej, så blir det sannolikt inte. Min första invändning, förutom dåligt maskerad ödmjukhet i Jantelagens skugga, är att krönikor är en färskvara. Jag skriver ofta om sådant som händer nu.
Det är fortfarande en skandal att den rödgrönstyrda regionen stängde ungdomsgården i Västerhejde trots att man gick till val på att satsa på just ungdomsgårdar. Men en krönika på det ämnet är inte längre lika aktuell som den var för ett år sedan.
Vår kära region har ju en förmåga att rada upp mer eller mindre klåpiga beslut och vägval, och för en nyhetskommentator är det fest varje vecka med färdtjänstupphandlingar, biogasavtal och Södra Hällarna (se där, ett vallöfte som tydligen var väldigt viktigt att hålla…)
Men nyhetskommenterande väcker sällan riktiga känslor, även om man kan få uppmuntrande ord på vägen av politiker och tyckare från den kant som för tillfället inte utgör måltavla för mina verbala drygheter.
Det som berör på riktigt är sådant som står alla nära – barn, relationer, kärlek, död.
Jag har en gräns för hur personlig jag kan bli, men jag vet inte riktigt var den går. Har du följt mig de här åren vet du ganska mycket om mig, för alla känner apan. Apan i fråga känner bara en handfull människor.
Mitt nya jobb innebär nya utmaningar och, som med allt man inte vet så mycket om, en hel del ångest. Därför kan jag inte i dag lova på vilket sätt eller när jag dyker upp igen.
Men det blir en comeback vad det lider. Sannolikt närmare förr än senare.
Till dess, tack för alla snälla saker ni sagt. Och tack för snälla saker ni tänkt säga men inte kommit er för.
Den sista listan. Fem eviga källor till inspiration.
1) Familjen och vänner. Barn, sambo, föräldrar, svärföräldrar. Alla är de omskrivna.
2) Region Gotland. Man kan inte leva med den, och inte utan den.
3) Kappelshamn. Världens finaste lilla klubb. Och öns nästa storlag.
4) Östergarnsbåtar. Världens finaste lilla klubb. Den också.
5) Huset. Det man inte kan renovera skriver man om. En hel del, alltså.