Svårtända ljus på gravarna
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Det var på tiden! ropar tuppen Pekka ilsket när jag kommer.
- Gnäll inte för då blir det ingen mat! ropar jag tillbaka.
- På tiden att hönorna äntligen börjat värpa igen menar jag, säger Pekka och smilar inställsamt.
Börjat värpa, det är en klar överdrift. En av kycklingarna, som nu blivit höna, värpte sitt första ägg i går. Inte inne i något av hönshustes reden, utan i ett gömställe, som jag av en ren slump råkade upptäcka ute i trädgården. Men nio hönor och ett ynka ägg är inte vad jag kallar "börjat värpa igen".
Trots det får hönsen ändå mat och jag flyr med våt morgonrock in i stugvärmen igen. En dag som denna skulle då jag inte vilja vara höns eller enduroförare.
Alla helgons dag.
Fladdrande ljus på gravarna och det ilskna surret av tusentals motorcyklar på Tofta skjutfält. Jag hör det tydligt varje år när jag besöker mammas och hennes mans grav på Västerhejde kyrkogård. Jag tycker inte ljudet av motorcyklarna är det minsta störande. Tvärt om, det tillhör den här dagen.
I år har det blivit en till i graven. Min lillasyster. Hennes urna finns under en egen sten med ett "feltryck" i den inhuggna texten, vilket vi upptäckte först på begravningsdagen. Det var inte stenhuggarens fel, utan det blev fel i själva "manuskriptet". Först blev vi naturligtvis bestörta när vi upptäckte det, men sen började vi skratta. "Typiskt oss i den här familjen!", skulle förmodligen min syster ha sagt och skrattat hon också. Hur många gravstenar med "feltryck" finns det på landets alla kyrkogårdar?
Det kan inte vara många.
Idag blir det inget morgonbad. Skyller på regnet och blåsten, men kanske är det ändå så att jag lagt av för i år. Alltså k a n s k e, för man vet ju aldrig. Piloten har definitivt slutat, men Konstnären ser jag ibland när han i morgonmörkret åker ner till hamnen och kommer tillbaka några minuter senare.
Men jag duschar i alla fall kallt utomhus efter bastun. Ändå något.
Av samma anledning, regn och blåst, blir det heller inget rullskidåkande idag. Men jag är annars i full gång med träningen för Vasaloppet. I går tog jag bussen in till stan och körde sen rullskidor på cykelbanan ut mot Tofta. Jag hann nästan till Tofta kyrka innan hustrun i servicebilen hann ifatt mig.
12 kilometer, bara 78 kvar till målet i Mora!
Visserligen bara början november men jag oroar mig redan för den gravade laxen till jul. I fjol misslyckades jag för första gången att fiska egen lax och blev tvungen att köpa i fiskaffären. En sån jul till vill man ju inte uppleva.
Laxfisket är väl tillåtet så här års?
Står ute på trädgårdens högsta punkt och tittar ut över viken och bort mot vindkraftverken på Näsudden. Det blåser kraftigt och vågorna bildar vita gäss. Så mycket kraft det finns i den här vinden, tänker jag och bestämmer mig. Jag ska skaffa ett eget vindkraftverk!
Jag har tidigare berättat om mina planer. Den förträffliga tidningen Etc har bildat ett företag som heter Egen El och säljer vindsnurror och solpaneler. Inte för att det är lönsamt jämfört med traditionell el, för det är det inte. Så här skriver tidningens chefredaktör Johan Ehrenberg:
"Vill man tjäna pengar ska man bygga kolkraftverk i Kina eller spekulera i olja. Men nu sysslar vi ju inte med det. Utan med att ta ansvar för vår egen energikonsumtion".
Nej, det handlar om miljön. Helt ren el, utan inblandning av kol, olja och kärnkraft, kan man bara producera själv. Och nu ska dessutom elpriserna höjas.
"Det sorgliga med högre elpriser är att det lönar sig ändå mer för de stora elbolagen att öka mängden smutsig el. Det enda som kan tvinga dem att satsa seriöst på ren el är om folk helt enkelt kräver det. Och gör den själva", skriver Ehrenberg.
Jag tror honom, så snart kommer vi att ha det första vindkraftverket på den här sidan av viken.
Vi är många som den här dagen försöker tända ljus på gravarna, men det är inte lätt i den kraftiga blåsten.
Jag står på knä vid graven på Västerhejde kyrkogård och försöker tända med kroppen som skydd mot vinden. Men tändsticka efter tändsticka dör och stearinljusen ger flämtande upp efter en kort stund. Vid en grav en bit bort har ett par samma problem som jag. Efter ett tiotal slocknade tändstickor och blåsta ljus utbrister mannen:
- Jävlar!
Hans hustru tittar sig oroligt omkring och säger:
- Sssssssss, inte här!
Jag som så väldigt mycket gillar Babben och är så stolt över att hon är gotlänning, tycker att hennes TV-program är tämligen mediokert.
Synd.
Men regnet upphör och solen tittar fram och det blir trots allt en fin allhelgonadag. Men blåsten ger inte med sig, så när vi på kvällen försöker tända ljus på några vänners gravar på Öja kyrkogård, måste vi efter en halv tändsticksask ge upp.Vi får komma tillbaka en annan dag istället.
De döda är säkert inte så noga med vilken kväll ljusen brinner.