Ărliga tag i vĂ€dret; nordostan som drar in och fĂ„r det att knaka i kronorna, isande kallt, natten sedan, avgrundslik, stjĂ€rnklar, och om dagen sol som slĂ„r igenom och sĂ„ blĂ„sten igen, i skov kommer den, LĂ€ser Göran Greider: Natten kommer in frĂ„n mörkret. Dekal pĂ„ bakluckan pĂ„ en Volvo: Mount Everest Expedition 2012, tĂ€nker: vad ska folk dit upp och göra? MĂ€nniskans avarter: att nĂ„ högst och lĂ€gst och lĂ€ngst. Lyssnar pĂ„ P1, pratradio, Ekonomiekot: Marknaden Ă€r pĂ„ vĂ€g att vĂ€nda. Alltid denna marknad, vad gott gör den jordens framtid.
Den sista snön har dragit sig in mot skogen. VÄren. Snart augusti september, men nu: vÄren, minusgrader men gatorna som ryker av damm. Dödbud per telefon en nÀra slÀkting som lÀmnat livet. Hittad i lÀgenheten, bara 42. SÄ nu blir det en begravningsresa till huvudstaden, röda rosor pÄ en kista, kyrkfönstermosaik, ljus frÄn himlen; tÄrar. LÀngtar till SmÄland, alltings ursprung, stugan dÀr pÄ granithÀllarna och skÀrgÄrden utanför. LÀser i tidningen Vi, intervju med HÄkan Hellström. SÀger: Tidens gÄng, att allting tar slut. Jag skjuter bort de tankarna. Jag tror faktiskt det Àr bra att förtrÀnga problem.
LÀngtar efter att bli full, en flaska iskall Frescati, Famous med en skvÀtt vatten, bli full, inte vara, bli, det första ruset. Problem med det trÄdlösa, ringer Telia support och fÄr en kvinna i luren som bryr sig, har humor och verkligen försöker hjÀlpa, ovanligt, annars har jag mest kÀnt mig idiotförklarad i dessa sammanhang. Dottern i tÄrar under bordet sedan sambon fÄtt budet per telefon nÀr jag inte var hemma: Jag trodde det var pappa som var död.
Lyssnar pĂ„ Sveriges Radios dokumentĂ€rer, âNarkotikalandetâ i P1, blir fysiskt tagen, vanmakt, en klar gotlĂ€ndsk röst som bestĂ€ller knark, lyssnar pĂ„ fler; programmen om âNoraâ som vĂ„ldtogs av polischefen, och Ă€nnu fler: ambassaddramat, Estonia, Gottrörakraschen, en gruva att ösa ur. Journalistik som fĂ„r ta tid, oftast i dag: flest klick vinner, oavsett innehĂ„ll. Yta. Billie Holiday: Strange Fruit. Olle Adolphson: Sigge Skoog.
SprINGER en mil, Ebbot till âSĂ„ mycket bĂ€ttreâ, gick PĂ„skmarschen, första gĂ„ngen och sista, avskyr att vara folklig i flock, jag vill ha min folklighet i fred, hemma vid âRing sĂ„ spelar viâ. Blev pĂ„ uselt humör bland alla hucklen. PĂ„sken pĂ„ FĂ„rö, huset dĂ€r pĂ„ heden, vindarna, solen, sĂ€songens första grill, kaos vid bageriet, stockholmare med SUV:ar och DN-abstinens. Han var musiker, spelade allt: piano, tuba, trumpet, sjöng: kör och barbershop. En saknad son, bror, sambons kusin. Efter dödsbudet telefonsamtal, som svarta silkestrĂ„dar spann de ett nĂ€t av sorg över landet. Hatobjekt i sprĂ„ket: SĂ€tta ner foten. Göra skillnad. Skulle kunna tĂ€nka mig att bo i Pajala, kyla och svarta vinternĂ€tter, snö; vemod. The Clash: White man in Hammersmith Palais. Tack och lov för hĂ€stkött, enklare att förfasas över Ă€n klimathotet.