Du är sjuk. Hela skallen befinner sig i en bubbla. Det strilar ur näsan, rinner ur ögonen, river i halsen, hamrar mot skallbenet. Ingen hörsel, ingen lukt, ingen smak.
Din första impuls är att duscha skållhett, svälja två Alvedon och pila iväg till jobbet. Men du pallar inte. Och då kommer skammen och skulden. Om en timme sitter 27 vuxna människor och blänger på en tom kateder. De har åkt buss och stressat och hoppat över frukosten och så dyker läraren inte upp.
Och så tänker du på dina tappra kollegor som gått och snörvlat och hostat hela veckan. Som kämpat med örtteer och naturläkemedel och nässpray.
Sen tänker du på pengarna. Karensdagen. Renoveringen av sommarstugan. De skämsdyra tapeterna.
Fast sen blir du förbannad. Du jobbar heltid. Du betalar sjukförsäkring och skatt och tevelicens. Du har aldrig kört mot rött eller snattat. Vad är det som får dig att skämmas över att vilja vara hemma när du är sjuk?
Det är marginalerna, baby. Marginalerna är för små.
På arbetsplatsen finns inget utrymme för att människor stannar hemma. Alla är oumbärliga. Har du tur sätter de in en vikarie i ditt ställe. Har du otur får dina kollegor slita dubbelt.
Din ekonomi har inga marginaler. När löneavdraget dimper ner i lådan svär du över allt du måste låta bli att köpa. Räkningar du tvingas skjuta upp. Köttbitar som blir till blodpudding inför dina ögon.
Din livsstil har inga marginaler. Du ställer in träningspass och bokcirklar. Du förmår inte baka kärleksmums eller sälja varmkorv eller skjutsa till kalas. Du ids inte se snygg ut eller hälsa på kassörskan på ICA. Du är ett vrak. Och det ingår inte i bilden.
Nu gör vi så här i stället. När du blir sjuk nästa gång stannar du hemma. Du struntar i att du tror att du behövs på jobbet och att du borde hänga med på AW. Du låter dessutom bli att leverera barnen på dagis med gröna snorsträngar över halva ansiktet.
Det svider i början, jag vet. Det blir dyrt. Men det finns bara en person som kan släppa käftgreppet om dina arbetsuppgifter, skaffa ett ändamålsenligt sparkonto och ge din livsstil långfingret. Och det är du.
Förresten... är det något djupt sorgligt med ett samhälle där människor inte kan bjuda varandra på soppa utan att få sina hygienrutiner inspekterade av en myndighet.