Stora antenner förfulade den gamla stadskärnan
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Våren 1958 fanns redan mer än 150 TV-antenner i Visby varv 56 antenner innanför murarna.
- Den utvecklingen vill vi inte ha, sa stadsarkitekt Stråge. Byggnadsnämnden sa nej till uppsättning av nya antenner och hade även beslutatat att S:t Hans konditori skulle plocka ner sin antenn. Men konditor Åstrand överklagade liksom flera som fått avslag.
- Det är ett oavvisligt krav att det blir en TV-länk på Gotland om inte den gamla stadsbilden skall förfaras, sa Stråge.
De stora TV-antennerna var dyra också; ungefär hälften av vad en TV-apparat kostade. Slite kommun ville därför ha en slavsändare på Lantmännens silo i hamnen för att Sliteborna skulle kunna skaffa TV utan dyra antenner.
Men den ansvariga statliga myndigheten Telestyrelsen var kallsinnig. Avståndet till Nacka-sändaren var alltför stort för att man skulle kunna få bra TV-mottagning på Gotland. Och därför fick gotlänningarna nöja sig med den ännu sämre mottagning som egna antenner gav. Ett resonemang som Gotlänningen hade svårt att förstå, allra helst som att alla svenska TV-innehavare, även gotlänningar som enligt statens uppfattning egentligen inte kunde se svensk TV, nu skulle börja betala TV-lincens.
FÖRRA LÖRDAGEN skrev jag om de gotländska skolelever som för 50 år sedan åkte på skidresor under sportlovet. Men även 150 värnpliktiga från I 18 fick pröva på skidåkning denna kalla vinter. Bland de värnpliktiga på vinterutbildning i Vännäs i Västerbotten fanns Gotlänningens Beco (Bernt von Corswant): "Vi undrade nog lite till mans om det verkligen skulle gå att slippa förfrysa näsa och öron, händer och fötter under de tre veckorna, då kung Bore redan första dagen prövade oss med 34 minusgrader. Sydlänningarna kände sig allt bra små den dagen ", rapporterade han. Efter två veckor hade de flesta lärt sig att hyfsat hantera skidorna och nu återstod en sista veckan med bland annat stridsskjutning och övernattning i tält.
UNDER VINJETTEN "För 50 år sedan" skrev Gotlänningen 1957 om en våldsam pressdebatt i Visby i början av 1907; en debatt i vilken gamla och nya synsätt bröts mot varandra.
Fängelsepredikanten pastor Johannes Uddin hade i sin redogörelse för själavården och kristendomsundervisningen vid kronohäktet bland annat skrivit att alkoholister i allmänhet var goda och vänliga människor, men i etiskt avseende defekta individer, som inte borde straffas utan i stället skyddas mot sig själva. Vidare sade han sig ha blivit frapperad av barnamörderskornas karaktärsstyrka och förträffliga egenskaper och förklarade, att de var "offer för skumraskförhållanden på det erotiska området och för en officiell moral, som förlåter sig själv allt och andra intet".
I ett inlägg på nära tre spalter gick borgmästare Een skarpt tillrätta med den frispråkige pastorn och ifrågasatte "huruvida den kristendomsundervisning som pastor Uddin meddelat fångarna varit ägnade att återupprätta dem från deras fall och giva dem den kraft, som de behövde för att återinträda i samhället ". Dryckenskap var enligt borgmästaren en grov och svår synd och han fastslog att "bottensatsen uti en drinkares själ i allmänhet är råhet, som tager sig uttryck i grova svordomar, hädelser och våldsamheter". Och barnamörderskorna var enligt borgmästaren djupt brottsliga och fallna kvinnor som ingått lösaktiga och osedliga förbindelser och han tog även tillfället att angripa författarinnan Ellen Key för omoraliska förkunnelser.
Pastor Uddin blev ingalunda svaret skyldig. Liksom borgmästaren ifrågasatt Uddins lämplighet som fängelsepredikant ifrågasatte Uddin "dens domarekompetens, som inte av sakliga, utan helt och hållet av praktiska skäl - av föregiven hänsyn till samhälle, moral och religion - vägrar att alls befatta sig med en eventuell medicinsk förklaring av en alkoholists viljeliv, och som helt a piori - liksom influerad av kafferepens upplysningsarbete - indignerat opponerar emot allt omnämnande av goda egenskaper hos en barnamörderska".
Fängelsedirektören John Björkman tog också till orda och förklarade att pastor Uddin var en särdeles lämplig fängelsepredikant och att borgmästaren "varken var kompetent eller berättigad att yttra sig om pastor Uddins kristendomsundervisning".
I ett nytt inlägg anklagade borgmästaren pastor Uddin för "åsidosättande av den aktning som Ni är skyldig såväl Edert eget, heliga ämbete i främsta rummet som även det ämbete vilket jag bekläder" varför borgmästaren fann sig "av sin ställning förhindrad att fortsätta debatten".
Men även om borgmästare Een drog sig tillbaka fortsatte insändardebatten i tidningen och de flesta uttryckte sitt stöd för pastor Uddin. En signaturen "Eva" var övertygad om att i framtiden när borgmästare Een var glömd skulle åt Ellen Key resas en minnesstod.
Pastor Uddin blev även anmäld till domkapitlet som dock lämnade anmälan utan åtgärd.
FÖR 50 ÅR SEDAN oroades man för inavel i den gotländska svinstammen varför Claes Ekström i Alva importerat en holländsk sugga. Denna hade nu fått sin första kull som bestod av sex galtar och två suggor. Tre veckor gamla vägde de tillsammans 57,6 kilo vilket var mer än Ekströms bästa stamsugga hade haft på sin första kull. Man såg nu fram emot att den holländska suggans sex söner skulle växa till sig och börja göra tjänst i den gotländska svinaveln.
DEN STÖRSTA FISKEBÅT som dittills byggts på Gotland var våren 1958 på väg att färdigställas i Herrvik. Det var Axner Bodins båtbyggeri som byggde en 44 fot lång trålare till far och son Bo och Bengt Petterson i Visby. Båten var kravellbyggd av gotländsk furu och utvändigt klädd med kopparplåt. Motorn var en 120 hästars Albin diesel. Fram emot slutet av mars skulle nybygget vara klart och kostnaden låg kring 90 000 kronor. I båtbyggeriet arbetade förutom Axner Bodin även hans 79 årige far Gunnar samt Inge Hägglund.
Den nya trålaren var dock inte Gotlands största; tre fiskare i När hade en 57-fotare som var byggd på fastlandet.
GOTLANDSBOLAGETS "Christofer Polhem" hade under vintern byggts om på Oskarshamns varv. Fartyget hade bland annat fått ett kylrum i vilket hela djurkroppar kunde exporteras från slakteriet på Gotland till fastlandet. Kylrummet rymde 300 grisar hängande i spår i taket; en konstruktion som var vanlig på slakterier men som inte tidigare använts på fartyg. Kylrummet var så konstruerat att det på några timmar kunde monteras ner för att under turistssäsongen ge plats för fler bilar ombord. Fartyget hade även fått turistklasshytter och isförstärkts.