Från altanen vid huset som pappa byggde syns en flik av min egen Östersjövik. Från granitklipporna dyker man i blågrått vatten och genom sundet går det att se Gotlandsbåtens röda skorsten när den lagt ut från eller stävar in mot Oskarshamns hamn.
Jag har öppnat en kall öl i trettiogradershettan, sitter ensam i skuggan med en bok – just nu Traudl Junges berättelse om sina tre år som Adolf Hitlers sekreterare – ett korsord och Gyllene Tiders ”Moderna tider” lite tyst i bakgrunden. En uppväxtmarkör är det; så mycket som hände när den skivan kom, gymnasiedanserna, orienteringsresorna, hemmafesterna.
En person jag intervjuade en gång vände på allt och började istället ställa frågor till mig. Den här har jag burit med mig sedan dess. Ungefär: Har du någon speciell plats, en fåtölj eller soffa kanske, där du känner dig allra mest trygg?
Det är en spännande tanke, en så precis plats på detta stora klot dit jag kan dra mig undan när himlen är svart.
Det finns det. Här, på altanen där jag mitt i semestern satt mig med penna och block. Jag tänker det blir en spalt som kan publiceras som ett sommarminne när jag är åter på redaktionen.
Här, på altanen vid huset som pappa byggde för femtiofem år sedan och från vilken man kan se en flik av en vik av Östersjön, lindar jag mig i barndom och nutid, här omkring känner jag varje stig, varje berghäll, varje grynna under ytan.
Det finns andra platser också, som där mina närmaste är. Gotland är ett hem, jag har bott här mer än halva livet, ändå känns det ibland som en parentes.
Alla har vi så många hemma, för vissa räcker det att lägga ner sin hatt, men det här är hjärtats trakt, platsen där solen skiner även när regnet faller. Familjen har rest åter till Gotland, jag har tagit några dagar i enskilthet.
Jag har ingen gravsten att gå till, det var deras eget val, mammas och pappas. Det här är min minneslund, här känner jag deras närvaro så många år sedan de gick, men beundran ser jag på huset de byggde, här vändes på varenda krona.
På Facebook ser jag vad gamla klasskompisar har för sig mer än trettio år sedan jag såg dem sist. Som om vi känner varandra, som om några alls känner varandra, som om inte vi alla är ensamma med våra tankar och tvivel.
I går kväll hade grannarna en stillsam fest, jag hörde dem till sent genom myggnätet, på avstånd pratades lågmält och skrattades högt. Jag somnade till reprisen av ”Sommar”, vaknade i tystnaden, tog ett bad, lade mig på granithällen och kände en hälsning genom huden från miljoner år. Så liten, så stort.