Jag har varit i Småland igen. I hjärtats trakt. Jag har varit i Samarkand också, fast det är länge sedan, men jag har varit i Småland. Där stod tallarna tysta och graniten gnistrade av den lågt stående solen.
Kaffet var slut i sommarstugans skafferi, jag klöv lite ved för det tröt i stapeln, jag läste i en gammal Aftonbladet, jag eldade i spisen, drack te och sov drömlöst om natten mellan sommardoftande lakan.
Jag läste i min bok, ”Det vi kan stå för”, Geir Lippestad, Breivik-advokaten. Jag lyssnade på P1 och på ”Abba Gold”, jag promenerade längs sommarvägarna, jag rörde lätt vid Blå Jungfrun och jag såg Lill Lindfors på tv i ”Så Mycket Bättre”.
Jag kan tänka mig att mitt liv ska ta slut men inte att jag inte ska finnas till, skriver Lars Norén i ett textfragment till Litteraturfestivalen i Stockholm.
Lars Norén, så mycket mer är han än svarta familjedramer.
Så nära i tid, så långt borta i tanke. Då, när oändliga möjligheter inte längre ligger framför, hur långt är det dit? När är halvvägs, jag har passerat den gränsen, men när? Hade jag roligt den dagen?
Så nära, så skört, så otänkbart.
Jag mötte en långtradare, jag tänkte klara tankar, jag kände mina hjärtslag, jag höll balansen, bromsarna tog, jag såg mig för.
Vi skickade vykort till Lill i flera år, anonyma vänliga hälsningar från Samarkand Lill Fan Club. Det var jag och Christer, han passerade halvvägs vid drygt 17.
Han var min vän och kamrat och vi reste genom 80-talets Sovjet och i Samarkand, bland dess gyllene kupoler och mosaikväggar, bestämde vi oss för att börja skicka vänliga kort till Lill.
”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, så fin är hennes tolkning av Thorstein Bergmans visa.
Det är snart 20 år sedan Christers tid var ute, kräftan bröt ner honom och jag höll tal på hans begravning.
Vår lilla fanclub har också somnat in och Lill fick aldrig något veta. Men det är kul att se henne i tv från Grå Gåsen och tänka tänk om hon visste vem alla dessa kort kom från.
Jag sprang orientering också, Smålandskavlen. Fick inte ihop något lag så jag sprang alla tre sträckor själv. Varmt och skönt, 15 grader. Jag har sprungit Smålandskavlen i minus 15 med dusch utomhus. Då bet det i skinnet. Nu blev det en och en halv söndagsmil genom skogen.
Jag drack ett glas vatten. Jag stod och såg ut genom fönstret, mossan där ute höstmustigt vit och grön, en ekorre uppför tallens bark, granithällarna, de flyende skyarna.
Jag tänkte: det är det här!