Liksom. I alla fall i innerstan. Det är där man vid den här tiden ser den där sortens riktigt tunga lasttruckar som annars används i järngruvor, stenbrott och på större byggen. De kommer från förorten, det är där de fylls till brädden med vansinnigt vackra nittonåringar iförda mössor och kläder som det nyss var dyrt och noga med, men som inom loppet av tre sekunder är lika blött som allt annat på flaket.
Sen drar de igång musiken, högsta volym, och så kör de. In till stan, längs en bestämd rutt via Kungsgatan och Stureplan och Strandvägen, ett segt trögflytande tåg av truckar med vrålande, sjungande, gällskrikande studenter. Hur många truckar som helst! Hur många högtalare som helst! Hur många ooooahelanatten och sommartiderhejhej som helst!
Själv får jag varje år lite glad gåshud av alla de där rytmiska frihetsvrålen rätt ut i omvärlden, fast särskilt likt studentsång låter det ju förstås inte, men herregud, allt annat ändrar sig ju, så varför inte just den här initiationsriten?
En god vän som har kontor mitt på Kungsgatan var svårt sjöblöt i trettiotregradershettan och längtade efter att kunna tala i telefon utan att först stänga fönstren och stänga in sig i ett rum mot bakgården. Att studenterna tog över gatan var väl en sak, men hans kontor?
Äh. Gnäll. Vad sägs om öronproppar och isvatten? Några glada dagar per år, vad är det att bråka om?
I så fall känner jag mer för kamraten i Visby, hon som knappt vågar sova på hela somrarna, eftersom det alldeles för ofta är någon dumfull nattsort som får för sig att knäppa in glödande fimpar in i hennes lilla torra trädgårdstäppa med träplank.
Men studenterna är ju rökfria och inspärrade. Det är extra kul att se turistande japaner stå och gapa av förvåning. Plötsligt ser man sig själv med omvärldens ögon. Märklig svensk sed. Att först klämma på tonåringar en mössa med skärm och sedan stänga in dem på ett lastbilsflak och låta dem hoppa och skrika okontrollerat?
Låt dem tjoa. Tids nog blir de hesa och hittar något bättre sätt att försörja sig. Själv är jag först och främst tacksam att ungarna är instängda till brösthöjd numera, nyss hörde det till traditionen att de hängde i klasar utanför flaken och rasade ner på asfalten i kurvorna. Ängsligt att se, för artonåringar är som bekant odödliga, i alla fall i sina egna ögon, så där stod man och vred sina små svettiga händer, hur skulle det gå?
Och åkarna har numera även betalningsansvariga föräldrar att skriva på papper. Uppför sig inte glina så åker de av. Jag såg en bister och stark och kolossalt fullvuxen lastbilschaufför fösa ner ett skränigt gäng från flaket någonstans i trakten av Kungsträdgården och det var rent förvånande hur tysta och små studenterna blev när de kom ner på marken.
Inte vet vad jag vad som hade hänt. Kanske hade de skvätt öl på allt en allt dövare och allt varmare chaffis i stället för på irriterade fotgängare. Sånt straffar sig givetvis direkt. Men i brist på lastbil kastade sig barnungarna snart vrålande och plaskande i någon närbelägen damm med flaskor och burkar och mössor och allt. Visst är det fint när problem inte finns?
Och förmodligen är jag lite seg av mig. Men det är först nu som jag har förstått, på djupet verkligen tagit in, att den nybyggda kåken ligger på en ö.
Visserligen en ganska stor ö, tillräckligt omfattande för att jag ideligen ska komma vilse på slingrande vägar och få se Alva och andra okända ställen, men dock. En ö.
En sommarö! Att det krävs resa över vatten för att ta sig till ön är ingen nyhet, heller ingen nackdel, snarare tvärtom. Men hittills har jag förstås mest färdats över vattnet i kyligt väder, och då har folk kläder på sig.
Jag tycker att det är väldigt många människor, påfallande många faktiskt, som är betydligt snyggare med kläderna på. Självklart finner jag det enormt glädjande att så gott som alla som har ett komplicerat förhållande till sina egna kroppar har kommit över sina allehanda komplex lagom till solsäsongen, men likafullt. Det är jättesnyggt med kläder. Särskilt på färjan kan det bli otroligt tätt mellan armhålorna.
Nu blir det midsommar härnäst. Eftersom traditioner brukar vara rätt trivsamt knäppa företeelser, så har jag läst på i en bok och där står det att på Gotland består midsommarmaten av "filbunke, fisk och gröt".
Jahapp. Lite förvånad blev man ju. Vet en och annan gäst från fastlandet som kommer bli himla förvånad över den menyn, särskilt om jag dessutom ställer fram lammsmäcka och några trullrull från Folkeryds. Men är det kalas så är det, och alla kan ju inte gilla jordgubbstårta.
Allra mest ögonbrynshöjande var dock en notering från 1923, att gotlänningar gärna äter stekost till midsommar. Stekost? Är det samma sak som halloumi, gnissligt seg och gummiliknande ost av fårmjölk? Den där som man grillar ifall man är en sån som tycker att flintastek kan vara helt detsamma, midsommar eller ej?