Spetskalsongerna måste fram ibland
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I dag gifter sig två av mina vänner! Grattis Sanna och Jimmy och grattis Fanny och Henning!
Må båda paren få ett långt och lyckligt liv tillsammans! Må ni gräla som galningar ibland, för grälande är bara sunt! Må ni hångla varje dag och må ni alla få en hel hög med vackra små barn!
Så här i bröllopstider är det logiskt att man själv, som Ogift, börjar fundera på det där med kärlek och sånt. Det kan ju vara så svårt. Senast i dag, faktiskt, var vi så arga på varann att vi ville skiljas för en stund.
När man lever ovanpå varandra, som man ju gör när man har barn och hem tillsammans, så händer det ju faktiskt ibland att det bara brinner till i skallen och man tänker att "nej nu!!". Det kan hända när som helst. Som när han inte lagt upp skorna på skohyllan utan valt att placera dessa i en "smakfull" hög på hallgolvet. Värst är, förstås, under en viss tid i månaden... Då gapar jag om skilsmässa för minsta lilla, för att sedan fortsätta med "och varför i helvite får aldrig jag bli gift, karljävel??!!". Ja. Love hurts.
Särskilt när han har åkt någonstans. Särskilt om han är borta över natten. Då kan jag känna ren fysisk smärta bara för att jag saknar honom så mycket. Då kan jag sitta och sniffa på någon av hans gamla svettiga t-shirtar, bara för att jag tycker att hans svett luktar så gott.
Kärlek kan ju vara lite så där små- äckligt också. När man varit tillsammans ett tag och särskilt efter att man fått barn och upplevt en förlossning tillsammans med allt vad det innebär. Då kan man, efteråt, ha lite svårt att fatta vitsen med det där att stänga dörren när man går på toaletten, eller gå iväg en bit om man behöver peta näsan, för vaddå "han har ju ändå sett mig föda barn". Och jag tycker det är så skönt! Att ha någon som man vet älskar en fast man släpper brakskitar och fast man går klädd i gamla urtvättade trosor ifrån nittonhundranittiofem.
Jag tror, att för att få ett långt och lyckligt äktenskap, så ska man se till att komma till ibland. Även fast man har en massa barn som klänger på en dagarna i ända, även fast man inte hunnit varken duscha eller borsta håret på en vecka.
Har man en bra relation i grunden så skiter man i om den andra har rufsigt hår och svett under armhålorna ibland. Man går igång ändå. (fast ibland kan man ju se till att göra sig lite fin för den andra och det är kanske då som man kan plocka fram spetskalsongerna och piffa till sig lite, bara för att överraska med lite oväntad fräschhet).
Sen var det det där med jämställdhet. Jag tror faktiskt inte att man kan bli lycklig om man inte hela tiden eftersträvar jämställdhet. Jag skulle i alla fall aldrig bli det.
Jag skulle aldrig kunna bli lycklig om jag levde med en man som förväntade sig att jag skulle ta huvudansvaret för våra barn. Som förväntade sig att jag skulle hålla koll på klädstorlekar, handla kläder, pott-träna, ta vaknätterna, gå till doktorn med barnet, bada, kamma och trösta, nej, tvi vale. Hellre grälar vi ibland för att sedan uppnå resultat, än att gå runt och bli bitter.
Något av det finaste jag sett, i kärleksväg, stod faktiskt ett av dagens bröllopspar för. Vi var ett gäng som satt och sjöng Sing Star. Det var en Elvis- låt och den blivande bruden och brudgummen tävlade emot varandra. De gillar båda att vinna och de ogillar båda att förlora. Brudgummen spelar i band och är väldigt musikintresserad, vilket bruden i och för sig också är, men just denna dag valde hon att lägga prestigen åt sidan. Ty hon vann hela tiden.
Brudgummen blev argare och argare och förlorade gång på gång. Och bruden! Ja, hon sa saker som att "ja det måste ju vara något fel på spelet" och " ja det är jättekonstigt" och så vidare.
När jag frågade vad hon höll på med, hon hade ju värsta chansen att retas, så sa hon "ja men det betyder ju så mycket för honom det där med musiken". Och det tyckte jag var så jättefint. Att lägga allt åt sidan för en stund, för att göra sin älskade att bli lite gladare. Att kompromissa ibland, för att få till den där harmonin.
Dagens kvinna är du, Fanny Winarve! Må solen skina på dig och din blivande man i dag!