Det handlar inte om vilka som sjunger bäst, det handlar om var jag har hjärtat och varför.
Lördagsunderhållningen i en kanal späckad med hatad reklam har format sig till berättelsen om mitt liv, ett tv-program bland så många andra tv-program: vrålande publik, ring och rösta, en ska bort, spika upp den som är sämst.
Jag avskyr ring och rösta-program, ändå följer jag Körslaget med aningen intresse. Hoffsten, Putte och Bengan; Linköping, Vetlanda, Gotland. Det väcker historien i mig.
Mamma växte upp på Hunnebergsgatan i Linköping (Team Hoffsten), näst yngst i en syskonskara på nio. Där lekte hon på mellankrigstidens kullersten och där i staden träffade hon så småningom pappa, också han östgöte, från Vadstena. De gifte sig i Linköpings domkyrka en iskall trettondagsafton och fick sedan mer än 65 år tillsammans.
Jag har aldrig bott i Linköping, bryr mig inte hur det går för LHC i Elitserien men i staden på slätten har jag mina rötter, där finns mina kusiner, där finns början till svaret på varför allt blev som det blev.
Jag känner gatorna väl, där bodde Stefan, där bodde Roffe, Ann. Vetlanda. Där lärde jag mig läsa, köra bil, lossa en behå med ena handen. Där spelar det enda lag jag egentligen bryr mig om (bandy, riktig bandy) och där vilar minnena av mor och far i Skogskyrkogårdens minneslund.
Jag kommer sannolikt aldrig att komma tillbaka, har ingen längtan, är sällan där, jag är en av dem flyttade i väg. Ihågkommen av några, glömd av många fler.
Ändå är det just mitt hemma; där finns mina referenser, min barndom, min tonårstid, mina 20-år, mitt nav. Jag hittar till Lena Ph:s hus, och har varit ihop med en i den gula tv-kören. Länge sen nu, alldeles nyss.
Snart 21 år nu. Det som skulle bli ett par månaders vikariat på ön (Team Bengan) har blivit ett liv. Här satte jag, vi, våra älskade barn till livet, här har jag mitt arbete, vårt radhus, mitt sociala sammanhang, det här är min plats nu, det är här jag blir allt äldre.
Visby är vardag en färjetur från allt, jag ser inte ringmuren och domkyrkans silhuett förrän jag blir påmind om dess wow. Det är här jag tar mina oktoberpromenader längs Östersjön.
Den fjärde kvarvarande kören (Ekerö) struntar jag i, den sjunger inte mitt liv. Men de andra tre; mitt ursprung, mitt förut, mitt nu. Man kan ta smålänningen ur Småland men man kan inte ta Småland ur smålänningen, det är ju så.
Jag kunde bry mig mer men om jag orkar reklam och hysteri ännu en lördag håller jag på det gula laget (Putte) från den stad som nyss vann SM-guld i speedway. Det handlar om att veta var ens rötter är som djupast.