Landshövdingen har gjort det. Igen! Bränt en kvarts miljon på att få glänsa i sällskap med en flock kändisar med somrig ö-anknytning. En kvarts miljon! Detta samtidigt som det måste anordnas en stödgala för att få verksamheten att gå runt på härbärget Birkagården. Men det är skillnad på folk och folk.
Vissa får rida på kamelen, medan andra får pulsa fram i sanden bredvid. Om skattepengar ska gå till fester så ska bjudlistan bestå av vanliga människor verksamma inom vård, äldreomsorg och hemtjänst. Ta bara dessa personliga assistenter som exempel. Lågavlönade med obekväma arbetstider. Skulle inte dem vara i behov av lite uppskattning, i form av en fest? Och den behöver inte kosta 500 spänn kuvertet som hövdingens gör.
En annan sak som stör mig är nedskräpningen.
Det inhandlas ett antal öl och andra godsaker innan man avhämtar några rykande varma pizzor. Kvarten senare är man på plats i en naturskön glänta. Festen kan börja. Så långt finns inget att anmärka. Men så är kalaset är över och kvar i gläntan blir ett antal urdruckna ölburkar, tomma pizzakartonger, godispapper och cigarettfimpar.
Och i närområdet får man se sig för innan kan sätter ner kängorna. Fladdrande begagnat toapapper skvallrar om att pizzorna tryckt undan en del av maginnehållet.
Eftersom grisar är både intelligenta och renliga djur vid en jämförelse så vill jag inte genera dem genom att kalla dessa individer för ”jävla svin”. Kan bara konstatera att utrymmet, där förståndet skulle ha suttit, är tomt. Skallarna i övrigt är fylla av surret på sociala medier.
När lokaltidningarna rörde om på seriesidorna i vintras så var blev jag först förgrymmad. Men vissa saker vänjer man sig med och börjar uppskatta, andra inte. I samma veva började man publicera korsord, varje dag. Bra!
Nu kan jag alltså, efter seriesidan, börja grubbla på vad som avses med ”torrt gräs” på två bokstäver, medan morgonens första mugg kaffe med tillhörande limpsmörgås slinker ner. Det nyss nämnda ordet är något som öns lantbrukare lider stor brist på denna sommar och som börjar på ”h”.
Ingår i den lyckliga skara som får båda öns tidningar varje dag. En lyx som jag aldrig skulle ha unnat min om det inte vore så att mina yrkesverksamma år ägde rum på Gotlands Allehanda. Då hänger tidningen med tills det är dags att flytta till ettan med jordvärme. Och som en bonus får man även ”Öns största tidning”. Störst är inte alltid bäst. Detta är den lille kroaten Luka Modric ett levande exempel på.
Vill ge en ros till alla dem som ställer ut vattenbackar till törstande djur.