När man var liten tjej så fick man ganska snart, via barnkultur riktad mot flickor, klart för sig att det här med giftermål och barn var något väldigt viktigt i varje kvinnas liv. Särskilt det här med giftermål.
Giftermålet är alltid målet, i alla fall i Disneyfilmerna från 90-talet (numera har målet bytts ut mot att bli berömd, rik eller rädda någon häst från djurplågare).
Jag minns hur jag tänkte kring det hela när jag var liten. Redan då var jag lagd åt det lite pessimistiska hållet och tänkte att jag nog skulle få nöja mig med någon lite halvful kille, eftersom jag själv låg rätt långt ner på snygghetsskalan. Men jag tänkte att det får gå, bara han är snäll.
I sin låt ”Päronträie” sjunger musikanterna Dan u Kjell om farmor och farfar som träffades när farmor var nitton och farfar tjugoett och det tyckte jag lät som en bra ålder. Bröllopet skulle givetvis vara storslaget och sen skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar. Hur man skulle bete sig för att göra det fick man dock ingen information om.
Det verkade komma automatiskt det där med evig lycka.
Efter föräldrarnas skilsmässa dog alla mina förhoppningar om ett långt och lyckligt äktenskap. Omedvetet började jag bygga en tanke om mitt framtida liv som en kopia av mina föräldrars. Alla föräldrar skilde sig ju. Inte är det konstigt att vi åttiotalister älskar Håkan Hellström när han sjunger ”Hur kan de tro på evig kärlek? Hur kan de tro på den nu?”. Vi är helt enkelt barn av vår tid.
Upp emot tjugo var min syn på kärlek och relationer minst sagt dyster. Alla killar var ju dumma i huvet och tyvärr hade jag upptäckt att jag var heterosexuell.
Sen kom han som jag har varit gift med i fyra år nu. Tillsammans med i sex år. Levt tillsammans med i åtta år nu. Och han var tjugotvå och jag var tjugoett och han låg långt över mig på snygghetsskalan.
Och allt var skitkrångligt och jättesvårt innan äktenskapet och blev inte ett DUGG lättare för att man gifte sig.
Nej, man måste komma överens, kompromissa, men inte för mycket så att man förlorar sig själv, göra sig till ibland och vara snäll och gullig fast man helst vill stänga in sig i ett rum med stereon på högsta. Ge och ta. Uppmärksamma. Bekräfta. Dela lika. Det är som ett mindre företag, det här med att vara gift.
Därför är jag ganska stolt över de här åren faktiskt. Och så tycker jag det är coolt och liksom lyckosamt att man träffat någon som man älskar och som även älskar en tillbaka! Det är ju faktiskt helt otroligt egentligen.
Lite som en saga.