För fem veckor sedan slutade jag snusa. Jag bestämde mig för att det var onödigt. Jag hade ingen lust att vara beroende av en substans. Jag hade ingen lust att betala den hundralapp jag varje vecka lade på de torra små papperspåsarna.
Alla blev glada. Mina föräldrar och svärföräldrar. Mina syskon och vänner. Min man. De hejade och tjoade och tyckte att jag var duktig för det är ju så dumt att snusa. Lika dumt som att röka och dricka och knarka och äta socker och vara spelberoende och smartphoneberoende.
De första fyra dagarna var gräsliga. Jag fick vredesutbrott på barnen, fräste åt min man. Jag stoppade munnen full med smågodis och choklad, till och med chips. Jag sippade öl och vin utan hejd. Kopp efter kopp med kaffe.
Det var inte så att jag var så himla sugen på snus. Jag vara bara så himla sugen på… någonting. Någonting som fattades.
Sen släppte den där allra gruvligaste abstinensen och jag blev nästan normaltrevlig. Jag kunde hantera motgångar och frestelser. Jag höll mina lektioner och plockade upp barnen och puttrade långkok utan gnäll.
Men det var fortfarande något som fattades. Först förstod jag inte vad det var. Jag testade soliga långpromenader och svettiga gympapass och sprillans nya teveserier och fågelskådarutflykter och semlor på konditori. Ingenting funkade.
Då insåg jag att det var livet självt. Livsledan. Den molande värken över att allt egentligen är meningslöst, våra liv är så korta, här går man liksom och allt är förgäves och det finns ingen tröst.
Så igår köpte jag en dosa. Jag kilade skamlöst fast en liten påse under läppen och blundade. Väntade.
Den kom tillbaka, glädjen. Känslan av absolut tillfredställelse när lunchtallriken är barskrapad, kaffekoppen urdrucken och man vet att nu, nu kommer den.
Och jag tänker att man väljer sina laster, helt enkelt. Sina kalkylerade risker. Det finns så mycket som är dumt. Cykla utan hjälm. Äta osköljd frukt. Promenera i mörkret utan reflexer. Dricka läsk.
Jag gör allt det där och lite till. Och så snusar jag, numera. Sug på den du.
…
Förresten... hälsar jag med viss tvekan herr och fru kaja välkomna till vårt hem. De bor i skorstenen, skrapar omkring med sina vassa klor i sovrumstaket och väcker mig varje morgon med knirkiga pip. Först önskade jag att det hade varit gulliga fåglar, som blåmesar eller talgoxar. Sen skämdes jag. Kajor är väl också fina, på sitt sätt. Och nu är de hur som helst mina.