Snart är sommaren slut i år också

Jaha, då tog sommarn slut i år också! Två månaders ledighet med familjen lät ju väldigt skönt, där i april, när vi bestämde oss för att båda vara barnlediga i sommar. Några månader senare sitter jag här med mitt Treoglas och mina koffeintabletter inom tryggt räckhåll. Jag är trött. Dagligen vill jag ställa mig upp och skrika HÅLL KLAFFEN och GÅ ER VÄG, men så har jag ju fått lära mig att man inte ska göra mot sina barn. Därför ber jag, så pedagogiskt jag kan "snälla lillan, nu är det så att mamma har lite ont i sina öron, skulle du kunna vara så snäll och vrida ner volymen på synthen (från helvetet) några snäpp, annars kanske mamma blir sjuk!" " Nej, jag måste dansa" säger hon bara och studsar upp och ner. Jag biter ihop.

Man får bita ihop ofta när man har barn. När de kräks på ens nytvättade favoritklänning. När de slår ut vattenglaset för tjugonionde gången. När de ropar "mammaaaaa, jag behövar godiiiiis" i affären, så hjärtskärande att man får skämmas när man säger nej. När man inte ens får gå på skithus i fred, utan att ha en liten unge hängande i något byxben. Ja, då får man bita ihop.

Trots tröttheten och längtan efter ett avlastande dagis, dras jag ändå med en ångest över att lämna vårt alldeles eget sommarparadis. Det är bara en vecka kvar nu, innan vi ska återvända till radhus, dagis och sambons skola. Återigen blir jag ensam med barnen om dagarna, (förutom de fjuttiga femton timmar den stora har på dagis varje vecka) och återigen faller ansvaret för eventuella vaken-nätter på mig. Nu måste jag ta och damma av mitt gamla mantra och återigen börja rabbla "bara ett år kvar, sen är han klar och sen får han jobb och sen slipper vi leva på sextontusen i månaden och sen blir det min tur". Nu ska jag återigen stand by my man. Dra på mig förklädet och baka banankakor. Hänga på öppna förskolan med andra trötta mammor. Bassla med gummistövlar och tjocka overaller. Fan. Jag måste hitta en hobby. En barnfri hobby.

Sätter mig ner och tänker igenom sommarn. Kollar på alla korten vi tagit. Sommarkort. Väljer ut de allra finaste och sparar dem inne i skallen.
De morgnar som bonden som brukar gården vi bor på, inte tar in tidningen till oss, brukar jag och stortjejen vandra de fyrahundra metrarna till brevlådan. De stunderna är några av sommarens bästa. Hennes gula lockar som fladdrar i vinden när hon springer före mig. Hennes skratt. Katten som helt enkelt flyttat in hos oss (den bor egentligen tvärs över vägen hos grannen så det är ingen sorglig sommarkatt) och som följer stortjejen vart hon än går. Hon älskar den. Inte ens när den rev henne blev hon arg, för den pussade såren efteråt.
Och så den där kvällen när vi åkte över till Burgsvik och det hade regnat på dagen, men det var jättevarmt i vattnet och stortjejen och hennes pappa badade och jag och bebisen satt i sanden och jublade åt alla deras konster och trix och vi blev kvar länge, ända tills det blev en akut bajssituation och vi fick åka hem.
Kvällarna nere i hagen. Alla tuvorna vi hoppat på. Alla blommor vi har plockat. Tvåringen har lärt sig blåklocka, prästkrage, rölleka och najknar. Bebisen har lärt sig att skratta i sommar.
De två fåtöljerna som står placerade framför tv:n som aldrig funkar, har blivit alldeles nedsuttna. För där har jag och han som jag är kär i suttit varendaste kväll, mitt emot varann och pratat. Om sen, om nu, om planer och drömmar. Ibland har vi suttit i samma stol och han har sagt att jag känns riktigt lätt att ha i knäet nu för tiden. Han jämför nog med när jag var gravid och vägde hundra kilo.
Men nu är sommarn snart slut och vi anstränger oss verkligen för att suga ut det allra sista av den. I kväll poppade vi popcorn och åkte ner på Näsudden och såg solen gå ner. I morron drar vi ut med en lånad husvagn i några dagar. Med Treo röret och sammanbitna tänder ska man nog klara det också!

Veckans kvinna är Eva Werkelin, vd för sommarnöjet där vi spenderade en dag som vi nu måste återberätta som saga för tvååringen varje kväll innan hon somnar. Varje dag frågar hon om vi ska åka tillbaka dit. Så vi återkommer.