Det är skavankerna som gör staden, säger Håkan Hellström i en DN-intervju. Gullbergs är min lilla oas.
Gullbergs kaj i Göteborg, ”Drömmarnas kaj” bland de äldre. Båtarna i vilka det satsades stort en gång och när det inte gick dumpades de här. En dumpningsplats för minnen. Säger Hellström. Jag vet inte, har bara bott ett halvår i Götet, läser mest på nätet.
Men rätt har han, förstås. Det är skavankerna som göra staden, det är något särskilt med det slitna, det efterlämnade, det förbrukade. Det är skavankerna som gör allt, rent av. Vardagen, minnena...livet.
Jag saknar gamla slakteritomten här i Visby. De övergivna husen och barackerna där, knappt jag längre minns hur det såg ut. De nybyggda hus som står där i dag är intet, i det gamla, nedslitna fanns det genuina som bara kan skapas av förfluten tid.
Kongresshallen Wisby strand, stora glasrutor ut mot Östersjön, modern, monumental...men ingen själ.
Själen i området finns ute på Holmen, den gamla sockersilon där, magasinen, kranen från Aarhus Maskinfabrik...en annan tid.
Skavankerna är det som gör personligheten. Raspen i Evert Taubes röst, i Dylans, Hellströms, i så många andras; ett ärr, ett födelsemärke, sådant som retuscheras i reklamen; ett missöde på resan, ett försenat flyg och timmar i vänthallen: essensen av allt.
Det nya ska bli gammalt en gång och tappa sin lyster men kanske omfamna sin egen själ. Som en levd skinnpaj, som timbren i en många gånger förnissad träbåt, som en fårad människa märkt av livets gång; huden som läder.
Jag minns från min stad, hela områden som inte finns längre. De ges nytt ljus i fotoklubbens årsalmanacka. Träbaracker längs skolvägen, hångelprång, grusleder genom stadens hjärta.
Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på Håkan Hellströms musik, den har aldrig tilltalat mig, inte förrän nu. Bättre sent än aldrig, sången ”Gårdakvarnar och skit” är lyckligt bra, leta upp den om du inte hört den. Och jag gillar anslaget i ”Gullbergs kaj”, som jag förstås sökt upp på nätet: ”Bland rostiga cyklar, gummidäck och fabriksfasader, krossat glas och avloppsrören”.
Oljecisternerna som är det första som möter de gotlandsbesökare som kör av färjan. Det gillar jag. Fabriker, skiftjobb med valkiga händer, emellanåt längtar jag till Ruhr. Jag vill inte till Adelaide Verona, jag vill till Düsseldorff Bochum Essen och tugga stål.
JAG Läser om Asea-Strömmen i Åsa Linderborgs roman ”Mig äger ingen”, bandet av cyklister efter skiftet på Asea i Västerås, jag läser Göran Greiders arbetarpoesi. Själv är jag så långt ifrån arbetare det går och bilden av dess liv är så klart romantiserad, men jag tycket om det fula; rostigt stål, brunröda tegelväggar och krossat glas, gruvhål, sot och tandgnissel.
Magnus Ihreskof