Jag har en bok med ”k-märkta ord” som jag bläddrar i då och då. Det är små berättelser om tidstypiska ord och förteelser som kalasbyxa, kådis, varubuss och fluktbög. Och alla i någorlunda ålder minns väl när det knackade på klassrumsdörren och fluortanten kom in med sina plastmuggar på en bricka och stal två minuter av våra liv.
Fluortant, smaka på ordet...vet inte när jag senaste uttalade den glosan.
Det är en resa i tiden att bläddra bland de ord författarna Göran Willis och Staffan Bengtsson valt ut.
Det är en verklig kulturgärning, men också ett sätt att förstå hur tiden går och lämnar så mycket bakom sig. Det är med såväl glädje som en viss del sorg vi ser att ingenting längre är som det var.
Ordet skivaffär bör också k-märkas. Idag finns inga skivaffärer längre, de butiker som var en så central del av min uppväxt och även mitt vuxna liv är närmast spårlöst borta.
Vilken stad jag än var i gick jag alltid in i skivaffären och bläddrade. Lukten av vinyl och album-konvolut, bläddrandet bland plattorna som än i dag sitter i muskelminnet.
Det var under åren utan inkomst en rent fysisk lycka vareje gång jag hade råd att köpa en ny LP.
I dag är jag alltid lika vilsen när jag går på stan. Allmänt dålig på att shoppa driver jag än mer vind för våg utan en skivaffär att känna mig trygg i.
Som att gå på lokal utan att ha ett glas i handen, innehållet oväsentligt, det kan rent av vara tomt, men en livboj att hålla i är det alltjämt.
Det är inte riktigt samma sak att bläddra bland usb-minnen eller trepackskalsonger.
En vän var i Stockholm och frågade en man på gatan efter en skivaffär sedan han blivit sugen på att bläddra lite, vi som var med då lyckan var en ny skiva kan få just dessa infall.
Vederbörande förstod inte ens frågan. Menar du spånskivor eller vad då? Kulturskymning. Totalt jävla mörker.
Och sist jag var i London blev jag bara betryckt. Skivaffären ”His Masters Voice” på Oxford Street, som en gång i tiden var våning på våning fylld med all världens album, var nu fyllt av en massa datorspel.
”Från kalasbyxa till fluortant” heter boken där jag med leendet i gipan även läser om tidstypiska och nu närmast utgångna glosor som plankstek, transistor, testbild och papperspelle.
Det är med sorg jag inser att det i en eventuell nyutgåva även bör berättas historien om just skivaffärerna, i vilka dåtidens ungdom samlades, pratade om livet och lyssnade på de hetaste låtarna i ägglurar vid disken.
Magnus Ihreskog