Jag lyssnade i gĂ„r kvĂ€ll till Sofia Karlssons Svarta ballader; Det Ă€r Dan Anderssons drömska vemodsord beledsagade av bl.a. mandola, dragspel, bouzouiki, fiol och inte minst Sofias aningen veka och lĂ„gmĂ€lda men samtidigt klara och trĂ€ffsĂ€kra sĂ„ng. Allt arrangerat sĂ„ att musiken nĂ„r sĂ„vĂ€l hjĂ€rtat som sjĂ€len, utan nĂ„gra omvĂ€gar. Jag lyssnade âliveâ för nĂ„gra kvĂ€llar sedan till folkmusikgruppen Hin i Sankt Hans Klosterruin. Sju sĂ„ dĂ€r lagom samspelta musiker med en Ă€kthet dĂ€r takt och melodi fick lyssnarens hjĂ€rta att slĂ„ i en sĂ€rskild takt och kroppen pĂ„ lyssnaren att röra sig med ohejdbar automatik. En stor del av förrgĂ„r kvĂ€ll avsatte jag för att lyssna pĂ„ nĂ„gra avsnitt ur Aram Kachaturians Spartacus med Royal Philharmonic Orchestra under dirigentskap av Yuri Temirkanov; 25 minuters flykt frĂ„n allt. Men samtidigt â paradoxalt nog â en musik som kan sĂ€tta dig i hĂ€ndelsernas centrum, som kan fĂ„ dig att kĂ€nna att du kan hĂ„lla hela vĂ€rldsgloben i din ena hand. Snacka om att kunna utöva kontroll över tillvaron! I förrgĂ„r morse lyssnade jag pĂ„ Ă€kta vinyl (aningen raspigt) till Neil Young och hans Reactor; tung buffelhjordsrock som lyfte mig frĂ„n golvet, gjorde att jag kunde gĂ„ igenom vĂ€ggar, bĂ€ra hela stan pĂ„ mina axlar och börja min arbetsdag frĂ„n pole position!
Allt detta var ljudupplevelser. Men inte bara ljud. Det var nÄgot mer, det var musik. Och för att ljud ska kunna förvandlas till musik mÄste ljudet struktureras pÄ nÄgot sÀtt, det mÄste bli till toner, rytm och harmoni. Men det tekniska strukturerandet fÄr inte drivas för lÄngt. Det fÄr inte bli för perfekt. Det mÄste finnas en störning i strukturen. PÄ samma sÀtt som konsten inte ska avbilda naturens yttre sken utan dess inre processer (om den ska vara riktigt bra) ska musiken bestÄ av nÄgot mer och nÄgot innerligare Àn bara ljud. SÀttningen, arrangemangen, rytmen, melodin, pauseringen m.m. kan skapa ljud som kan ta sig direkt till hjÀrtat, utan omvÀgar. Det Àr dÄ ljud blir till musik.
Men nÀr t.ex. Robert Wells har tagit bort all kÀnsla, allt hjÀrta och all intensitet frÄn nÄgon klassisk rocklÄt Àr det fortfarande nÄgot som lÄter. Det Àr ljud, till och med perfekt ljud. Men inte mycket mer. Stukturen Àr helt ostörd. Det finns inget som sticker ut, inget som griper tag i en. SjÀl och hjÀrta blir oberörda. Men ljud Àr det ju.
Det Àr onekligen skillnad mellan ljud och ljud.
Det hissar vi:
Att hösten kan anas â Ă„rstidernas Ă„rstid.
Och det dissar vi:
Att sommaren Àr pÄ upphÀllningen.