Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Örngotten är nya, så det blir inga blommor under huvudkudden framåt natten. Men de gotländska ängena har man ju hört talas om, så i söndags morse stod hunden och jag utanför kyrkan i Gerum och väntade på att bli guidade runt prästänget.Vackert ord, prästänget. Fast vad skönhet beträffar så slog verkligheten ordet med hästlängder.Jag vet. Ni vet detta. Det tillhör det gotländska skollivet att sitta bland hasselbuskarna och äta medhavd matsäck. Men när var ni ute och tittade senast? Va? Och hur många olika arter ser ni numera när ni tittar på marken runt huset? Två, eller hur? Maskros och kvickrot? Såvida ni inte står på en golfbana förstås, för i så fall ser ni bara en. Den där illgröna grässorten som även favoriseras på engelska tennisbanor och som klipps med nagelsax inför Wimbledon.I ett gotländskt änge ryms sisådär fyrtio olika arter på en enda kvadratmeter mark. Det ni. Fyrtio! Minst! Och säkert uppåt en tvåhundra om man trampar runt hela änget. Magerheten är hemligheten. Slänger man ut näring tar älgörten och hundkexen och mårorna raskt över, titta själva i dikesrenarna får ni se, och bygger man en golfbana så skaver man av all jorden innan golfkullarna kommer på plats.Det gick en rysning genom den botaniskt intresserade församlingen vid tanken på banan som de just nu bygger uppe vid Bungenäs, ett annat ställe där Gotlands Botaniska Förening passade på att fira De vilda blommornas dag. Det rådde lite mycketsvindel över hela promenaden, för det som jag trodde var ett arrangemang med anledning av Linnéåret visade sig vara något årligen återkommande som sträckte sig långt bort till Island och Färöarna. Lite varstans i Norden, den 17 juni prick klockan 10, vandrade folk ut för att titta på vilda blommor. Särskilt vilt kändes det nu inte. Tamare sysselsättning finns knappt än att försiktigt vandra ut bland brudbröd, slåtterfibblor, käringtand, kråkvicker, smörblommor, ögontröst, stora blåklockor, nattvioler, allehanda orkidésorter, johannisört, brunört, mandelblom, svinrot, höskallra, spenört, midsommarblomster, nävor och någon otroligt liten, blå sak som jag aldrig kom mig för att fråga vad den hette. Gun Ingmansson och Elsa Bohus Jensen som ledde vandringen hade kunnat svara. De kunde allt. Då och då pekade de mot någon i gruppen som de ansåg kunde ännu mera och det var därför det var så intressant att gå genom änget i sällskap med just dem. Där jag såg en makalöst blommande äng, såg de tusentals unika personligheter vars förfäder stått där sedan järnåldern. Är ni med fortfarande? Järnåldern sa jag, den urgamla kyrkan i Gerum är inte äldre än från medeltiden, fatta skillnaden!Som journalist bär man med åren med sig en rätt osorterad kunskapssörja. Man plockar upp lite här, lite där, och ju längre man har hållit på desto mindre ordning blir det. Desto roligare är det att lyssna på Dem Som Verkligen Kan, så det var synd om alla er som låg och trynade på söndagsmorgonen i stället för att vara ute i ängena. Bara detta att det finns något som heter "svensk ögontröst", en pytteliten vit blomma som enbart finns på Gotland och bara på några få ställen. Änget skulle ha varit en skönhetsupplevelse även om ingen hade pekat ut ögontrösten för mig och krävt att den visades vederbörlig respekt, men kunskap lyfte vandringen till en annan nivå.Nivåer spelar roll för ens upplevelse. Det var samma när jag läste Dagens Nyheter häromdagen, en av de stockholmska lokaltidningarna, och upptäckte att "sergeant Micke och överstelöjtnant Hans Håkansson från Gotland" var FN-hjältar i ett annars synnerligen hjältelöst reportage från krigets Kosovo. Bilder på båda två, Gotland ute och vinner respekt i vida världen, det var fint. Åter till änget, morgonen var kylig. Norra Gotland hade fått regn, men dit åker jag aldrig så det vet jag inget om. Alla utom jag hade i alla fall på sig ordentliga kläder, gärna gröna, och i fortsättningen ämnar även jag medföra full utrustning när jag ska ut i ängena, för det är inget kul att frysa. Hunden hade gärna stannat längre, även om hon undrade varför vi tog paus hela tiden, men efter en dryg timme i vansinnigt långsam gångart inklusive diverse hukningar vid spenörten, hade jag nått stelstadiet. Det är när axlarna krokar upp sig vid öronen, kaffetarmen skriker och knäna börjar knirka.Jag for tillbaka till kyrkan i Gerum där en och samma gjutjärnsklocka har ringt över bygden sedan tidigt 1200-tal. Är helt säker på att klangen sitter stabilt fast i brudbrödets DNA. Och det är klart att ängena behövdes rent ekonomiskt på gårdarna, annars hade man väl inte gått där i tusentals år och räfsat, bränt, slagit och hamlat. Mat först är en gammal mänsklig regel, och folk som säger sig sätta skönheten främst är gärna både mätta och rika. Därför tror jag att man ska vara glad för fynden av vild tryffel på Gotland. Denna nyckfulla, hemlighetsfulla, åtråvärda och absolut svindyra smaksättare till svampbumling trivs väldigt bra i just sådan blandning av ljus och skugga och lövträdsrötter som de gamla ängena erbjuder. Under förutsättning att de vårdas som på järnåldern förstås, annars slyar de snart igen. Och då försvinner både blomsterprakten ovan jord och tryffelsvampen under.
