Thåström har uttryckt nåt i stil med att hans liv blev fulländat när han delade scen med forne Clash-medlemmen Mick Jones. Även för oss andra som inte till vardags beträder scengolvet kan ju känslan av, "jag-kan-dö-lycklig-nu", infinna sig av en konsertupplevelse. Jag tänker ofta på det. Alltså, vilken som är den mest minnesvärda konserten jag upplevt. När jag försöker sortera i minnesarkivet kommer följande konsertupplevelser upp: första gången jag såg Stones, när Pearl Jam gästade Neil Young på Sjöhistoriska museet, Patti Smiths magiska Roskildespelning 2001, Neil Youngs två ohyggliga timmar samma år, Nomads 20-årskalas med den grymmaste laguppställningen som samtidigt uppträtt på en scen i det här landet och givetvis sista helgen med Hellacopters innan de la grejerna på den berömda hyllan. Springsteen dyker också upp. Alla grymma kvällar på lill-Debaser. Svenska musikundret med bland annat minnesvärda spelningar med Bob Hund och Soundtrack of Our Lives. Mycket minnen blir det och förmodligen har jag glömt en massa bra grejer när jag nu sitter och tänker tillbaka.
Ja, det är flera parametrar som ska stämma samtidigt för att det ska bli en sådan där fullträff som varken kan, eller får hända allt för ofta. Ibland kanske det har varit mer min egen "toppform", än artisten/bandets prestation, som gör att en kväll har etsat sig fast.
Numera går jag rätt sällan på stadionkonserter. Jag är den första att erkänna att det förmodligen mer är känslan att ha bevittnat något tillsammans med tusentals andra, än att det varit fantastiska spelningar, som gör att en del av dem fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Eller som en kollega kommenterade kritikerstormen mot att Håkan Hellström fick fullpott hos de flesta recensenterna, för sin Ullevispelning tidigare i somras:
‒ De som gnäller har ju inte fattat grejen. Jag har sett Håkan mycket bättre vid flera andra tillfällen, men känslan att vara där tillsammans med 70 000 andra var ju obeskrivlig, menade hon.
Vilken är nu min mest minnesvärda konsertupplevelse då? Ja, vi backar bandet till juni 2007. Skådeplatsen är Atlantisscenen på Hultsfredsfestivalen. Under årens lopp hade en närmast kuslig legendstatus uppstått kring den då 59-årige mytomspunne Roger Kynard Erickson. Faktum är att Roky mindre än ett halvår tidigare inte ens fick gå på Posten utan att ha med sin förmyndare då han av delstaten Texas blivit omyndigförklarad. Detta gör junikvällen än mer speciell. Lägg därtill att han bjöd på en setlist där typ alla i tältet kunde hans låttexter utantill. Trots att sista skjortan inte har några fickor så är det detta musikminne jag tar med mig när allt ska summeras en sista gång. Mer magiskt blev det aldrig.
Veckans låt
Roky Erickson - Cold night for alligators, 1980