För ganska precis ett år sedan fick jag se två spår i snön. De kom från skogen, gick snett över åkern och försvann bort mot Allestads ägor. Och det var icke de vanliga avtrycken, efter hare eller räv. Klövar. Rådjur! Vilken sensation! Dessutom hade de efterlämnat något som liknade chokladöverdragna hasselnötter. Det var att knalla hem och hämta kameran och ett vittne. Trädgårdsarkitekten. Hon var måttligt intresserad, men ställde upp. Skitkul.
Nu ett år senare har saken radikalt förändrats. Vi har flockar av rådjur inne på tomten, både dag och natt. En månljus kväll, när vi skulle lägga oss, stod det fyra stycken utanför fönstret och grävde efter äpplen. En annan kväll stod samma kvartett utanför garaget när jag kom hem. De var inte helt villiga att flytta på sig. Lätt förnärmade knallade de ut bakom stallet. Till saken hör att de då hade käkat upp alla äpplen som vi lagt ut till koltrastarna. Vad skulle de sedan ge sig på? Nyplanterade buskar eller fruktträd? Det gällde alltså att snabbt få fatt på något matnyttigt till gästerna.
Redan vid andra försöket lyckade jag komma över ensilage. Tack Ove Norman i Ekeby! Rådjuren tittade och luktade på den obekanta födan. Efter ett försiktigt smakprov, började de äta. Sehr gut! De är fortfarande inne och trampar i trädgården ibland, men krubbet består numer av ensilage, intaget i skydd av mörkret, bakom stallet. De är heller inte främmande för att komma fram och käka mitt på dagen. En dag tog de daglega en bit ner på åkern, på dikeskanten mot grannen. De gillade dock inte att jag stökade med snöskyffeln, ett vanligt inslag denna vinter, utan reste på sig och knallade sakta ner mot skogen. Deras blickar kändes som örfilar. Det är fan att man nästan ska behöva be om ursäkt för att man vill hålla gården snöfri. Rådjuren har tagit över den gamla hästhagen. Så sent som i onsdags var sju stycken framme och käkade samtidigt. Halvåtta på morgonen. Sju stycken!
Nu, när man på nära håll har sett hur stora de är, så har bilkörningen blivit ett martyrium. Spåriga vägar i kombination med rådjurspackade skogar gör att jag inte kan koppla av. Det är som en vis person har sagt, tror det var Benny Melin. "Det är inte fråga om man ska köra på rådjur, utan när". Jag kan ändå säga positiva saker om det nya viltet. Rädslan för att krocka har lett till färre bilturer. Det går alltså åt mindre bensin, vilket innebär en sparad slant. Och det går inte att komma ifrån att det är ett vackert djur. Hamnar faktiskt på fjärde plats på min egen topplista, bara slaget av räv, katt och häst.
I dessa tider är det kul att fråga folk vad de skulle göra om de vann 37 miljoner. Resa eller skänka bort rubbet är vanliga svar. "Jag skulle dö på fläcken", sa en underbetald småbarnsmamma. Ja, vad skulle man göra? Det säkraste är väl att sätta sprätt på pengarna innan de tar slut. Men först skulle nog även jag dö på fläcken och därmed bädda för en storstilad begravning i silverbeslagen kista av svartek. Måste få nämna att senaste lottodragningen gav en vinst på 19 kronor. Olika falla ödets lott.