Saknar ni stanken av urin?

Jag har kanske tio vänner.
Vissa är närmare än andra, någon mer avlägsen, men gemensamt för dem alla är att jag oavsett tidsrymd mellan telefonsamtal eller krogrundor räknar dem till mina bästa vänner.
Tio låter inte mycket. Men det är skillnad på vänner och bekanta.
När jag bodde i den stora huvudstaden lärde jag känna väldigt många människor. Vissa av dem umgicks jag med nästan dagligen, men när jag flyttade hem till Gotland igen märktes vilka som var vänner och vilka som var bekanta.
Vännerna hör jag av ännu, medan de bekanta sakta bleknar bort.
Inget ont i detta naturligtvis, det är som det är med den saken. Världen går vidare och människor med den.
Det tråkiga är att det känns som att det blir svårare att hitta nya vänner ju äldre jag blir. Och om jag tänker efter så blir antalet riktigt nära vänner bara färre. För 15 år sedan hade jag säkert minst dubbelt så många polare runt mig som uppfyllde alla nödvändiga vänner-kriterier.
Men vänner kräver tid och engagemang, och att skaffa nya är ett ännu större projekt. Själv har jag fullt upp med de som finns kvar, och ändå känner jag mig lite för ofta otillräcklig.
Tiden räcker knappt till jobb och familj vissa dagar, och jag får passa på att ringa under de elva minuter det tar mig att köra från jobbet till dagis.
Men det är okej med dem, tror jag, för många av dem lever i en småbarnsvärld inte olik min och för nån vecka sen blev jag uppringd av en kompis när han satt på muggen för då hade han en kvart för sig själv.
Mina bästa vänner känner mig utan och innan, de har varit med sedan gymnasietiden och i något fall högstadiet, och de vet mina fel och brister liksom jag känner deras.
Ingen måste komma på frågor för att hålla samtalet flytande för med en bra kompis kan man vara tyst.
I början av sommaren åkte jag till Stockholm och satte mig i ett hus i en förort tillsammans med sex av mina absolut bästa polare. Kylen var full av öl och resväskan full av planer på att gå ut och göra stan.
Två dygn senare lämnade jag huset igen och satte mig på pendeln mot Nynäshamn.
Det blev ingen stad gjord, inga nattklubbar, inga tuffa grabbaktiviteter. Men det blev ändå en av årets hittills bästa helger.
Ibland behöver man bara sitta i en soffa och klia sig i naveln i lugn och ro tillsammans med såna man inte behöver fråga, och som inte kräver svar.

Jag har tidigare berättat om mina frontalkollisioner med den gotländska vårdapparaten.
Den här gången har vi inte krockat. Faktum är att vi missat varandra helt.
I juni kallades jag till röntgen för en axel som hoppar ur led och fick beskedet att det skulle "dröja nån vecka" innan jag skulle kallas till ortopeden för att få nån form av diagnos.
Nu är det september och jag har fortfarande inte hört ett ord.
Men jag har ingen brådska. Därför tänkte jag göra en liten miniserie av detta för att se hur lång tid det tar om jag inte ringer och tjatar.
10 veckor och en dag har det gått.

Jag tog en tur förbi Norderstrand nyligen bara för att se hur det så omtalade svartbygget vid stranden tog sig ut i lågsäsong.
Det var ungefär som jag tänkt mig - snyggt, prydligt och stängt.
Det är väsentlig skillnad mot om restaurangen inte hade byggts. Då skulle det ha varit fult, nedgånget, nedpissat, nedklottrat, förfallet, igenvuxet - och stängt.
Nu kan de tvingas riva och "återställa byggnaderna i ursprungligt skick" .
På sätt och vis skulle det vara kul att se dem försöka bygga upp de maskätna friggebodarna, kompletta med råtthål och urinstank.

När jag var liten hette det att man fick suma när man blev så förbannad att man tappade kontrollen.
Snäppet över vanlig suma heter gråtsuma, men så arg är det nästan omöjligt att bli efter att man fyllt tolv år. Om detta ändå skulle hända nån i er närhet, sök skydd och ring 112.
Men så för något år sedan presenterade min vän bokstavs-Tobbe mig för ett nytt, ytterst användbart begrepp - minisuma.
Minisuma är när man får ett kort men explosivt utbrott på en trivial sak, exempelvis en sladd som fastnar, en låda som kärvar eller nåt annat som i all sin meningslöshet får en att koka över.
Detta ligger till grund för dagens lista, fem vardagliga saker som om jag är i rätt (eller fel, beroende på hur man ser det) sinnesstämning framkallar minisuma.
1) När dammsugaren fastnar
i något.
2) Matrester på golvet som
fastnar under strumporna.
3) Vår byrå i hallen. Förbannad vare den och dess skeva låduslingar.
4) Vår trehjuliga barnvagn.
Köp aldrig en sån. De välter,
oavsett vad tillverkaren hävdar.
5) När datorn hänger sig.