Ibland blir det liksom mer händelserikt och intensivt än man i sin vildaste fantasi har tänkt sig. Förra helgen blev just så. Dag och natt flätades samman till att höra ihop utan egentlig början och slut. Under fredagskvällen befann jag mig på Debaser i storstan där skivbolaget Novoton hade bjudit till fest. Trivselfaktorn i lokalen var skyhög men kan det bli annat när uteslutande trevliga människor samlas på liten yta? Från scenen bjöds det på örongodis av Det Sönderslagna Örat, Then Comes Silence och Riddarna.
Eftersom jag gick upp ungefär två timmar innan jag gick och la mig begriper jag inte hur jag på lördagen lyckades komma med 08:22-tåget i norrgående riktning. Vid halvfem klev jag i alla fall av i Umeå för att på kvällen bevittna Refused. Jag är inte så påläst på bandet och det är egentligen lite för tunga för min smak men det kändes passande att se deras sista framträdande någonsin. Dessutom var det ju ypperligt att avslutningen skedde i deras egen hemstad.
Konserten var riktigt bra och både bandmedlemmarna och de mest röjande människorna var dyngsura av svett efteråt. Själv höll jag mig på behörigt avstånd och betraktade skådespelet. Därefter bar det av i en dryg halvmil rakt ut i Umeås industriområde och helt plötsligt, utan förvarning uppenbarades sig lokalen där efterfesten skulle äga rum. De 150-200 inbjudna gästerna fick först se amerikanska bandet Redd Kross riva av ett set och därefter följde några hardcoreband. Vid 04:00 påannonserade sångaren Dennis Lyxzén att Refused skulle köra några låtar för allra, allra sista gången. Halvtimmen senare lämnade jag stället med ett flin över läpparna och med vetskapen om att kvällen definitivt kommer att vara ett minne för livet.
Nu till veckans fem låtar!
The Modern Lovers - Roadrunner, nedtecknad 1970, inspelad 1972 och utgiven 1976
One - two - three - four - five - six!
The Soundtrack Of Our Lives - Nevermore, 2001
Efter att ha spelat igenom hela sin skivkatalog denna vecka gör de i morgon lördag sin absolut sista spelning någonsin. Snacka om snyggt avslut.
Van Morrison - And It Stoned Me, 1970
Jag tycker att "Van the Man" var som bäst i bandet Them men det här är också bra grejer.
John Denver - Take Me Home Country Roads, 1971
Fråga mig inte varför men jag har gillat låten sedan jag hörde den för första gången.
The Pogues feat. Kirsty MacColl - Fairytale of New York, 1987
Jag är ingen julälskare och vad jag generellt tycker om fenomenet jullåtar ska vi inte gå in på här. Jag inser dock att det är läge att vara snäll så jag rättar in mig i ledet och presenterar den bästa jullåten genom tiderna. Den kolossalt sönderspelade låten firar i år 25-årsjubileum. Duettparet Shane MacGowan och Kirsty MacColl har onekligen gått olika öden till mötes efter inspelningen. Shane har både sparkats och återförenats med The Pogues samt ägnat (alltför?) mycket tid till att dricka Guinness. Kirsty förolyckades under märkliga omständigheter vid en dyksemester utanför Mexikos kust år 2000.