Så snett kastar inte "Loket"
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hur nu det ska gå.
Senast jag höll i en sån här metallvarpa var vid SM i Hablingbo för två år sen. Och det gick käpprätt åt pipan redan då. Det är nämligen stor skillnad att kasta vanlig varpa av sten jämfört med de gjutna. Har man en varpa med färdiga fingertag och som inte kan gå sönder, då förväntas att man kastar väldigt nära pinnen. Det kravet känner jag inte när jag kastar stenvarpa, för då kan allting hända och då missar även de bästa kastarna grovt ibland.
Men händer det någonsin att metallkastaren Leif "Loket" Olsson missar med en hel meter?
Vem vill ha ett antal kycklingar, det börjar nämligen bli trångt och kaotiskt i hönshuset?
När Gudrun nedkom med tre stycken tyckte vi att det var precis lagom. Sen försvann Hildur och vi trodde att hon blivit tagen av höken, men istället kom hon en dag spatserande med fjorton kycklingar. Och på redet ligger nu Hillevi och försöker kläcka fram ytterligare tio.
Det är ett himla liv på morgnarna innan jag hinner få ut alla i trädgården.
En hönsägare i Klintehamn har tingat på fem hönor och strömmingsförsäljaren i Hamra vill ha en tupp. Men resten? Jag kan inte nacka alla, för jag har fortfarande två ungtuppar i frysen. Köpa kyckling i affären går bra, men äta egenuppfödd är svårare.
Det som just nu, i skrivande stund, faller ner från himlen kallas regn läser jag i en uppslagsbok:
Regn, nederbörd i form av vattendroppar.
Mycket sällsynt här på södra delen av ön och i Sahara.
Vi som bor på betryggande säkerhetsavstånd från Visby innerstad är lyckligt lottade. I alla fall sommartid. Här sover vi till exempel för öppet fönster och störs sällan av högre ljud än från någon enstaka moped.
Vi låser sällan bilen när vi är och handlar och i själva bycityt kan vi vistas till en bra bit in på natten, utan att bli slagna på käften och rånade.
Men när det väl händer något blir det omedelbart ett stort samtalsämne. I våras körde en bil rakt igenom stenvasten vid gamla Västerbyhemmet och om det talas det fortfarande. Och nu, i lördagstidningen, läser jag att en man gripits för olaga hot. Han irriterade sig på några ungdomar som spelade hög musik och hotade dem med en revolver. Om det kommer det att pratas till långt in på hösten.
Samtidigt, kvällen då "revolvermannen" här i vår by tröttnade på ungdomarna, greps en berusad yxman i Visby, rutor krossades vid Länsförsäkringar, Payex och på en Visbykrog. Misshandel vid busstationen, på Österväg och några andra platser. Kvinna antastad och fasthållen av berusad man. Förstörda utemöbler vid S:t Hans. Narkotikabrott, drograttfylla, bilstöld... Om detta pratar Visbyborna kanske lite om till morgonkaffet , sen är det glömt. För i kväll är det nytt stök, nya slagsmål, nya rattfyllor, nya stölder, nya våldtäkter...
Men härifrån och dit är det drygt åtta mil.
När jag tidigt på morgonen naken kliver upp ur det ännu lite kylslagna vattnet och tittar nedåt, förvånar det mig hur jag lyckats bli far till fem barn.
I den gamla bilverkstaden är det nu konstgalleri. Där har mina ålderstigna fordon genom åren fått nödvändig akuthjälp inför den årliga besiktningen.
Men här hänger nu tavlor som kostar upp till 16 000 kronor och dit begav jag mig i fredags för att bevista en vernissage. Jag har nästan aldrig varit på vernissage, så jag vet inte riktigt hur man beter sig. Genast när jag steg in i rummet, där det tidigare fanns en så kallad oljegrop, insåg jag att min klädsel var fel. Fläckig t-shirt, solkiga kortbyxor och ett par mycket trasiga gympaskor passade inte alls in. Där cirkulerade elegant sommarklädda personer med glas i händerna och i själva verkstaden spelade ett band trevlig musik.
Jag kände ingen, men jag förstod att själva konstnären nog var den som satt på en stol och cirkulerade minst. Jag tog en öl och cirkulerade en stund jag också och tittade på tavlorna, som jag tyckte var fina. Men det var någonting i själva atmosfären som gjorde mig nervös. Jag tyckte att folk tittade undrande på mig och jag antog att det berodde på min opassande klädsel, så jag drack min öl och lämnade verkstaden samma väg som jag tidigare brukade backa ut bilen.
Senare fick jag veta att det här var en vernissage enbart för särskilt inbjudna. Och till dem hörde inte vi gamla verkstadskunder med fordon i behov av konstgjord andning inför besiktningen.
Förra veckans rapport om årets skörd av svarta vinbär har tydligen misstolkats. Folk tror att vi har massor med vinbär.
Lyckost!, mejlar till exempel Gunilla Söderstrand i Ekeby. Hon berättar att hennes vinbärsbuskar inte ger någonting och hon misstänker att det har något med jordmånen i Ekeby att göra. Hon är bedrövad för hon har ett fantasiskt recept på vinbärslikör, men till det behövs fem liter vinbär. När jag plockat av alla tre buskarna blir det knappt två liter.
Så istället ska jag nu testa Gunn-Britt Oliveskogs i Visby recept på dessertvin:
Ett kilo bitsocker, två liter vinbär och tre liter vatten. Tio sockerbitar läggs varje dag tills paketet är tomt i kärlet med vinbär och vatten. Därefter silar man bort bären och häller brygden på flaskor. Väldigt gott! säger Gunn-Britt, som dock själv aldrig dricker vin.
28 millimeter på några timmar! Inte dåligt i ett ökenlandskap.