Det är ju så mycket jag skulle vilja göra innan allt är över, när det nu blir. Jag har aldrig varit närmare den stunden än nu. Och nu. Och nu.
Men: det finns ju så mycket kvar, allt det där jag vill göra.
Ha sex på ett tak i New York med solen där uppe och ljudet av trafiken långt där nedanför, det skulle jag vilja. Eller bara att komma till New York över huvud taget, det är en av de platser jag aldrig varit på, likt Split och Stora Karlsö.
Och mer: Se en formel 1-tävling i verkligheten, jag såg formel 2 en gång på Mantorp Park, men formel 1! Min barndomskompis Patrik såg träningen till Sveriges Grand Prix i Anderstorp 1977 och det tänker jag ibland på än i dag – att han fick komma dit men inte jag.
Jag skulle vilja läsa alla, i alla fall många fler än jag gjort, av de stora klassikerna, jag skulle vilja skriva en bok om jag bara hade ro, jag skulle vilja spela musik.
Jag skulle vilja bo en tid långt, långt norrut. Leva i snön, kylan och mörkret, men tusan vet om jag skulle stå ut med myggen när sedan ljuset kom.
Jag skulle vilja plugga etnologi, vinna på tipset fast jag aldrig tippar, vinna lång-DM i orientering, åka på en road-trip genom Sverige. Jag skulle vilja bo i stugan i Småland, just vid kusten med Blå Jugfrun bara en armlängd bort, det finns så mycket.
Jag tänker så när jag ligger på hjärtkliniken i Huddinge, det förestående besöket där jag skrev om förra veckan. Det är över nu, allt gick bra, och så glad jag är att vi betalar skatt i detta land, för alla dessa enorma resurser som finns när vi verkligen behöver.
Att vårdas där var att vårdas av hela världen, så många nationaliteter, tänkt vilken kompetens som kommit till vårt land.
En av sköterskorna, i grön rock och grönt huvudskydd, hade förresten stuga i Nisseviken. Bara en sån sak.
På ett tak i Rom, det skulle duga det också, ett platt soltak med pinjeträd i krukor, blommor, tomater, solen där uppe, lyckan av ett gott hjärta i bröstet.
Det är nog det jag helst vill: vandra framåt genom livet med lyckan i bröstet. Lyckan, glädjen, nyfikenheten, kärleken. Den finns där, låt den aldrig lämna mig. Och låt mig någon gång igen känna som när jag liten, då allt var nu, allt var i evighet.
Plocka upp en slängd duschhandduk från golvet, ett par kalsonger (”Hur många gånger har jag sagt...!”), att snubbla på en skolväska...det är kärlek. Hur det kan brinna till av irritation, men nästa tanke...om ingen fanns som slängde handduken, om skolväskan en dag inte var där.
När jag sitter hemma och längtar, om det inte kärlek är, då gjorde Gud ej gröna små äpplen.