Så mycket bättre kan det inte bli
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men jag kunde inte komma på något på rak arm.
Inte för att jag lever i någon slags rosaskimrande barnvärld där allt är fantastiskt, för det är det inte. Men livet har olika faser, och jag var ganska klar med den förra när det var dags för den här.
Resor, föreslog han, men nej, jag har aldrig varit en resande person. Jag drömmer om att resa, om att se platser med vackra Springsteenklingande namn som Wyoming, Nebraska eller High Plains.
Men när jag väl reser är det nästan alltid förknippat med en viss besvikelse - jaså var det inte mer än så här?
Dessutom, när jag nu planerar resor är det för barnens skull. Och jag gillar det, gillar tanken på deras glada ansikten och att de kommer berätta historier om äventyren i flera år framöver.
Fester, blev nästa förslag. Men inte heller det saknar jag. Vilket i och för sig kan bero på att jag fortfarande går på en hel del fester, om än inte tre dagar i veckan som för tio år sedan.
Men fester är inte lika kul som de en gång var. Eller, jo, festerna är kanske lika roliga, men vad har hänt med den där bakfyllan?
Efter senaste lagfesten var jag inte mig själv förrän på onsdagen, och helt ärligt försvinner lite av det roliga när man inte längre pallar en frostnatt.
Frihet att göra som du vill, blev tredje och sista förslaget. Och där får han delvis rätt, för tanken på självisk frihet lockar emellanåt. Men så reser familjen bort över helgen och jag kommer på mig själv med att sitta ensam och uttråkad och längta.
Men så i går kom jag på det. Två saker, en liten och en större, men icke desto mindre är de saknade.
Den första, den lilla, är att jag aldrig får tänka en tanke klart innan jag blir avbruten. Är det inte det ena så är det det andra och när ungarna väl somnat är jag för trött för att komma ihåg vad det var jag funderade på.
Livet med barn är definitionen av snuttifiering. En tanke här, en teckning där, en barbie där, lite lego, en stunds gråt och så äntligen tillbaka till det där jag redan glömt vad det var.
Våra diskussioner hemma blir farsartade emellanåt. Därför schemalägger vi numer vårt prat till ungarnas badstund eller "Bolibompa".
Den andra saken, den stora, är att jag vill orka umgås med min sambo som vi umgicks förut. Vuxentid, kallas det visst.
Jag saknar att gå på restaurang, bli småfull, sova länge på morgnarna ibland och - faktiskt - bara sitta tysta av egen fri vilja och inte på grund av utmattning.
Vi blev tillsammans av en anledning, men som småbarnsförälder är det väldigt lätt att glömma varför bland blöjbyten och godnattsagor.
Jag antar att det här är det som kallas livspussel.
Och vi får väl göra som man gör när man lägger pussel - börja med kanterna och hörnen och arbeta oss inåt.
Det konstiga är väl att man, när man väl börjar bli klar med sitt pusslande, inser att det var roligare när alla bitarna bara låg huller om buller i en låda, och när motivet ännu var ett stort mysterium.
För när livspusslet är färdigt är man död.
Att klaga på årstider och väder tillhör mina favoritsysselsättningar.
Allt under 20 grader i skuggan, molnfritt och någorlunda vindstilla är underkänt, och jag har för inte så länge sedan ondgjort mig över höstens irriterande sätt att mucka gräl.
Men ibland är hösten riktigt cool, bokstavligt och bildligt.
Det finns få saker som går upp mot ett riktigt oväder. En storm som får färjorna att huka i trygghet bakom vågbrytarna, som får gardinerna bakom våra otäta fönster att fladdra.
Oväder är bland de bästa jag vet i alla dess former.
Dessutom, själva ordet är vackert.
O v ä d e r. O-väder.
Det är o:et i ordet som gör det.
"Så mycket bättre" är verkligen det bästa som går på tv just nu.
Det var länge sedan jag fastnade så i ett svenskt tv-program, och jag är grymt imponerad av framför allt Petter ("den där rapparen", som en parant dam på Storsudret sammanfattade honom i ett avsnitt).
Men TV4:s hantering av själva låtarna är däremot så mycket sämre.
De är nedklippta till dryga minuten, när de i själva verket är tre gånger så långa.
Men sådan är kapitalismen, och man ska väl få plats med en halvtimme reklam också.
Jag tittar ohälsosamt mycket på barnprogram, därav veckans lista. Fem barnprogram jag står ut med att se på:
1) "Pingvinerna från Madagaskar". Lemurkungen Julien regerar.
2) "Wallace & Gromit". Lerfigurer med vuxenhumor.
3) "Fåret Shaun". Lerfigurer med lite mindre vuxenhumor.
4) "Fem myror är fler än fyra elefanter". Nostalgivärdet är enormt.
5) "Trazan och Banarne". Jag vill fortfarande ha en sån studsmatta.
Inte ens nära: Knarkflummet "I drömmarnas trädgård", klåperipysslet i "Philofix" och långa, sega "Sagoberättaren".