Det är avväpnande, defensivt och snudd på vädjande - låt mig vara, jag gör ju så gott jag kan!
Men ibland är inte det bästa man kan göra gott nog. Ibland duger det helt enkelt inte. Och när något alldeles uppenbarligen är undermåligt genomfört blir det mest irriterande att höra "så gott man kan" när var och en kan se slutresultatet.
Jag pratar naturligtvis om snöröjningen. Det hetaste samtalsämnet på Gotland just nu strax efter vädret, men de två hänger ju så att säga ihop.
Häromdagen stod en äldre dam och grät på på en trottoar i Visby. Med, bokstavligen, fara för liv och lem hade hon halkat ut för att lägga sina julkort på postlådan. När hon äntligen hasat fram till lådan över den knöliga isen var den inskottad i en hårdfrusen snöhög.
Jag tycker det är så dåligt att jag var tvungen att ringa någon. Leif Thomsson har det otacksamma uppdraget att vara chef över snöröjningen på Gotlands kommun. Han gör, hör och häpna, så gott han kan.
- Ja, vi har de resurser vi har. Och nu när det frusit på är det hårt som granit.
När jag frågar varför det ändå inte räcker, varför äldre och rörelsehindrade ska hållas gisslan av isiga och oframkomliga trottoarer, är svaret givet: Resurser och resurser. I form av maskiner och personal.
Det är pengar som Leif Thomsson inte förfogar över, och att köpa nya och fler hyvlar är dyrt. Istället bör vi hoppas på töväder. Vilket i sig är en ganska rolig sak att säga när det är minus nio ute och nya fronter laddar med snö norrifrån. Våren har aldrig känts mer avlägsen.
Det är inget tacksamt jobb han har, och jag är inte den enda som ringer och klagar. Men Leif Thomsson är värd respekt ändå, för han beklagar sig inte och håller huvudet högt:
- Jag är van, det är inte så farligt. Folk får gärna ha åsikter. Men, det är klart, det hade ju varit kul att höra något bra ibland också.
Dessvärre lär berömmet för Leif och hans mannar utebli så länge det ser ut som det gör på gator och torg.
Om inte tomten kommer med plusgrader, vill säga.
Risken är bara att tomten halkar på en iskant och bryter lårbenshalsen.
Om tomten verkligen ramlar och slår sig har han två val. Antingen ligga kvar i snödrivan och frysa ihjäl i väntan på ambulans, eller trotsa smärtan, kravla sig upp i släden och förlita sig på att Rudolf hittar till lasarettet.
Ungefär så ser det ut på Gotland när vi har två ambulanser i beredskap.
Ska du halka, gör det utanför akuten. Det är mitt tips.
Jag halkade inte, men jag var
däremot nära att tända eld på mig själv när jag skulle fästa halssmycket runt lucian Camilla Hanssons hals i domkyrkan i måndags.
Men till slut gick det bra, jag trasslade till hennes hår en aning men ingen brann upp och ingen blev skadad, vilket får ses som en framgång.
Mycket hedersamt var det också, att få kröna Gotlands lucia är en ära. Men jag tänker inte dra för stora växlar på det här och bli högfärdig, jag är inte dummare än att jag fattar att man ligger lite närmare till hands för det här uppdraget om man är nyhetschef på den tidning som arrangerar hela kalaset. Det lär dröja innan min motsvarighet på Den Andra Tidningen blir aktuell, om man säger så.
Men ändå.
Lite stolt tänker jag ändå vara.
Jag är också stolt över att jag klarade av att hålla tal, för jag har inte världens bästa meriter när det gäller just lucia. När jag gick i nian bråkade jag till mig rollen som sotarpojke i Södervärnsskolans luciatåg, men när det väl blev skarpt läge spelade jag sjuk och skolkade.
Sotarpojkejobbet innefattade förvisso solosång inför hela skolan vilket jag slapp i måndags till min och, sannolikt, publikens lättnad.
När jag kom till jobbet i tisdags möttes jag av den uppmuntrande löpsedeln "Mörkrets furste krönte ljusets drottning".
Jag tar det som en komplimang.
Veckans lista är min riktiga önskelista. Alltså den med grejer jag aldrig kommer att få.
1) En tvåmånaders resa till Indien. Jag har alltid älskat maten, och vill gärna äta den på plats.
2) En ny bil. Min kultförklarade nittifyrfemma kan vara den sämsta vinterbilen sedan den klassiska folkabubblan.
3) En Macintosh. PC är för losers, vilket alltså betyder att jag är en loser.
4) Ett fett hemmabiosystem. Trådlöst och ihopkopplat med datorn.
5) Bollkänsla. Börjar tröttna på att vara en slugger.