Ryska stortravare gästade Skrubbs
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu kom de trots allt till Skrubbs, men den svåra sjöresan gjorde att de ryska hästarna inte kom till sin rätt. De ryska stortravarna bidrog trots detta till att travsällskapet fick rekordpublik och totorekord för året.
I stället var det de gotländska hästarna som svarade för rekord i samtliga lopp utom de båda snabbloppen. Det var inte många som hade trott att de ryska hästarna skulle kunna hävda sig efter sjöresan, men det var ännu färre som trodde att Charlie Dick skulle ta hem segern i båda poängloppen och det för andra gången samma år.
Drygt 1 400 personer hade kommit till Skrubbs denna söndag. 96 bilar inne på området var också totalrekord, skriver Gotlänningen. Omsättningen på toton blev närmare 40 000 kronor, ett välbehövligt tillskott.
Spänningen låg på topp hela tävlingen trots att den tog fem timmar. Publiken höll ovanligt nog ut hela tiden, men de många bra loppen gjorde att intresset låg på topp.
Dir. Bengtsson, ägare av Stall AKO med rysshästarna, var mycket imponerad av de gotländska travarna och ville inte på något sätt bortförklara förlusten genom sjöresan.
"De bästa hästarna vann", sade han. Men han ville absolut ha revansch och han lovade komma tillbaka till våren och då med fler hästar till Skrubbs.
UNDER HÖSTEN 1957 härjade en epidemi av hjärnhinneinflammation på Gotland. Under första halvan av september rapporterades 53 nya fall, enligt förste provinsialläkaren Georg Lundin, Hemse, företrädesvis i Ljugarn och Hemse. Den närmast föregående fjortondagarsperioden insjuknade 39 personer.
Det stora flertalet insjuknande var barn i tioårsåldern och där under. Någon anledning att stänga skolorna såg inte dr Lundin. Virussjukdomar av det här slaget låter sig inte hejdas av en sådan åtgärd, ansåg han.
MÅNGA TRÖTTA husmödrar har under årens lopp vilat upp sig på Lillängens semesterhem i Västerhejde. Sista kullen för 1957 var förlagd till sista veckan av september.
Septembersolen var sparsam detta år, skrev tidningen, björkarna började redan skifta i gult och ett och annat blad dala ner i det fuktiga gräset. Men den goda semesterstämningen påverkades inte av väder och vind.
Elva husmödrar, varav tre från fastlandet, gästade Lillängen denna period. En av de äldsta gästerna var Wendla Bolin från Bro. Hon var med redan invigningsåret 1945.
Då hade man gått till skogs och plockat hem granplantor som sedan planterats och som nu växt upp till en prydlig häck som markerade gränsen mellan åker och äng i väster.
"ATT FRÅN ETT MÖRKT och fuktigt källarrum med enda utsikt över en smutsig och ruggig bakgård någonstans i det krigshärjade Berlin få komma till ett ljust, glatt och vänligt hem på Gotland, få äta så mycket man vill, bada, leka och ha roligt, måste väl vara något som en lite pojke eller flicka, som upplevt det, aldrig kommer att glömma.. Det kommer att sätta sin prägel på själsutvecklingen och sinnet och längre fram i livet kännas som något rikt och varmt."
Så skrev Gotlänningens medarbetare Johannes Gardell den 21 septemer 1957 i tidningen. Han visste vad han skrev om, han gjorde många resor till Berlin för att hämta barn som han sedan placerade ut i gotländska familjer för kortare och längre perioder.
Att finska barn fördes till svenska hem under krigsåren var allmänt bekant. Att barn från Berlin fick tillfälliga bostäder här åren efter kriget är mindre bekant, ändå var det så; det var en förmedling som skedde både i staden och på landsbygden när det gällde Gotland.
De tyska barnen stannade ofta i tremånadersperioder, men också längre.
Harry och Maja, Mörby i Lokrume, var i juni och hämtade en grupp på sjutton tyska barn. Dessa skulle snart återvända hem tillsammans med pastor Nils Tegmyr. 12-åriga Bärbel Küster hade ökat tio kilo under sin tid i Lokrume. Hennes far hade stupat i kriget, modern var portvakt med mycket liten lön. Bärbel hade inte haft någon större lust att lära sig svenska, men däremot att lära sig sköta mjölkmaskinen. Hennes stora skräck var män i uniform, det hade visat sig bland annat då de blev stoppade av statspolisen för körkortskontroll.
Bärbels familj var splittrad, en syster fanns i nya Zeeland, en bror i Kanada och två i Australien.
Femåriga Vera Krista Koller bodde sedan sju månader vid Thomssons, Vestris i Tingstäde. Nu skulle hon återvända hem och familjen Thomsson saknade henne redan. Den egentliga fostermamman var husets dotter Bojan, men alla var lika fästa vid femåringen som efter sju månader pratade gotländska som en infödd.
"Man har trivts med varandra, det har varit att ge och ta emot. Den största uppoffringen har säkert inte varit att öppna sitt hem för de hjälpbehövande små och ta vård om dem. Nej, det största offret är nog ändå att sedan lämna dem ifrån sig igen. Men det ligger stor lycka i att få vara med och med kärlek bygga upp vad hat och våld ödelagt. Och nog skall kärleken få sin lön", skrev Johannes Gardell.
VISBORGSSTADEN en stad i staden, skrev Gotlänningen när det var dags för de första inflyttningarna i slutet av september 1957. Hyrorna var höga - men inte skyhöga, konstaterade tidningen också. Det första huset omfattade 25 lägenheter- en bråkdel av de planerade cirka 500 som man räknade med skulle stå klara i början av sextiotalet. Och det blir en stad i staden när allt är klart: en egen gata - Signalgatan, daghem, för- och lekskolor, konditorier, herr-och damfriseringar, speceri, tobaks- och andra diverse butiker. För att få plats med allt detta måste man flytta radiostationen med de två radiomasterna.
Första spadtaget till det nu färdiga A-huset hade tagits i augusti 1956. Nästa hus beräknades stå klart till första december. Det kallades för C-huset och var det hus som skulle bli höghus, men som inte blev det. Det var fyra våningar högt än så länge och saknade hiss, många trappsteg för dem som skulle bo på fjärde våningen.
De övriga husen som var påbörjade i etapp ett beräknades stå klara juni-juli året därpå. Redan nu hade man påbörjat ritningarna med nästa etapp vilken skulle omfatta tre hus med 60 lägenheter byggda kring en gård.
Tre lägenheter skulle inredas för rörelsehindrade, fjorton skulle bli pensionärslägenheter på et eller två rum och kök.