I storstäder som Stockholm finns hur många evenemang som helst. Varje dag. Varje stund! Stockholmare finns det gott om så publiken räcker gott och väl till för allt som erbjuds, men alldeles för många i Stockholm kommer aldrig iväg på nåt. Det blir för mycket. Man skjuter upp. Förresten är det säkert kö på bron. Vilken bro som helst. Det finns många broar i Stockholm och jämt är det kö på nån.
Annat är det i Burgsvik. Inte en enda kö, ingen bro och ett enda evenemang. Vi var nog tjugo som satt och lyssnade på blåsarkvintetten som spelade Verdi och en del annat mitt på blanka eftermiddagen. Somliga av oss hade den oskuldsfulla blicken hos den som alltid kommer att intressera sig mer för smörgåsarna som väntar vid konsertens slut än av själva konserten. Men just de av oss skrattade som mest uppskattande när en tvärflöjt fick för sig att drilla lite extra.
Musik är fint, hur man än väljer att lyssna.
En som hette Malin vann en chokladkaka med livsfarliga nötter i, eftersom hon gissade att det nyss spelade stycket var komponerat år 2000. Själv hade jag gissat på hundra år tidigare, men sekelskifte som sekelskifte, folkvisemoll som folkvisemoll, och dessutom var stycket skrivet på Gotland. Tonen på den här ön ändrar sig väl aldrig?
I väntan på att blåsarkvintetten skulle dra igång, bläddrade jag i böcker som stod i Gotlandshyllorna. En bok hette "Sägner från Sudret". Den var full av hav som tar, barn som försvinner, mörker som är laddat med hemliga väsen och en ständig hunger efter mer att äta. En annan bok hette "Di sma undar jårdi". Den handlade inte alls om en välkänd gotländsk musikgrupp utan om miniatyrfolket som följer människorna likt skuggor, ömsom redo att hjälpa och ömsom att stjälpa.
Småfolket bodde gärna under grindstolpar. Det är inte så konstigt. Människor är duktiga på att fylla alla sorters gränser med hotande magi. Men jag måste omedelbart sluta betrakta flädern som ogräs, hade ingen aning om att det gotländska småfolket även bodde under hylleträden och att man kunde "bli burttagen och eländig för all tid" om man gav sig till att störa. Eftersom flädern är en läkeväxt och kom till Gotland med klostren har väl även bosättningarna under flädern med den mänskliga magin att göra. Kantänka även småfolket behövde medel som fick dem att svettas bort en snuva eller så.
Konserterna på Gotland blir förstås fler framöver. Jag är övertygad om att sommarsäsongen formligen sprudlar av musik och teaterföreställningar och festivaler och himlen vete vad där ute bland ruiner och raukar. Denna helgs öppna ateljéer är en god början, jag känner igen mönstret från de årliga konstrundorna på skånska Österlen.
Tänk att några portioner konst kan passa så bra ihop med några hekto pinfärsk sparris! Tänk så bra att massor av människor har lust att fara längs hur många dammande småvägar som helst i jakt på en liten bunke eller en stor skulptur! Snart blir de hungriga och på så vis får många fler näringsidkare än enbart konstnärerna och konsthantverkarna chans att dra in en peng till sin försörjning.
På Österlen ligger konstrundan alltid kring påsk och den har oavbrutet växt i omfattning ända sedan några konstnärer inledde kommersen på sextiotalet. De skånska konstproffsen markerar sin särställning med en särskild sorts orange boll utanför ateljéer och verkstäder, fast märkligast att skåda är hur vartenda skjul och varenda korvkiosk fylls med jox samt pryds med ordet "konst".
Det ordet brukar ju inte sälja så bra annars.
Jag är inte säker på att småfolket under jorden gillar jox. Di sma verkar inte uppskatta något alls som människor sysslar med. De tycks helst vilja sköta sitt och så vill de få dansa ifred. Småfolk framstår som rätt stingsliga nissar i boken "Di sma undar jårdi", och detta visar sig bland annat i att de binder sig pyttesmå bågar av gräs. Med dem skjuter de pil mot oförsiktiga människor, sådana som till exempel gör misstaget att lägga sig ner på marken om våren utan att först spotta tre gånger.
Spy står det i boken, men jag hoppas innerligt att ordet betyder spotta på gotländska.
Träffas man av småfolkets vassa pilar blir man i alla fall sjuk. Får ryggskott!
Det är fint med bibliotekskonserter. Man kan få lära sig något som man inte ens visste att man undrade över. Som varför ont i ryggen heter ryggskott.
Publiken som lyssnade på Gotlandsmusikens blåsarkvintett denna måndag i maj, satt så nära att musikernas andning hördes. Den som blåser fram sina toner måste förstås andas ordentligt, men ljudet var ändå helt oväntat. På inspelningar eller i stora konsertlokaler försvinner de små ljuden, såvida de inte medvetet tas bort.
Di sma undar jårdi försvann ungefär samtidigt som konstgödningen, traktorerna och elektriciteten kom. Vid samma tid upphörde väl också ljudet av musicerande människors andning. Eftersom jag nu har hört blåskvintetten andas i biblioteket i Burgsvik, är jag säker på att även småfolket i trakten finns kvar.