Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Häromkvällen diskuterades Storsudrets framtid på Bottarvegården i Vamlingbo, vilket tydligen är sedvanligt när turistsäsongen är slut. Inledningen var dyster. Om inte den fasta befolkningen växer från tusen personer till femtonhundra och den deltidsboende ungefär lika mycket, blir det svårt att ha kvar vardagligheter som affärer, tandläkare och bensinstation i trakten från Burgsvik och söderut. Framtiden är en spretig sak, men det förvånade mig att ingen politiker fanns på plats och hur fort vi hamnade i ordet behålla. Ett så ängsligt ord. Som om kraften låg någon annanstans. Det kanske den gör? Det lät så. Hos en kommun som bygger rondeller i Visby i stället för trottoarer i Burgsvik. Hos dem som sköter EU:s svällande plånbok.Min tro är snarare att orden styr tanken, än tvärtom. På Storsudret vill man behålla, läggs pengarna på att återskapa och det heter inte EU-bidrag längre, lärde jag mig av herrarna på podiet, det heter EU-stöd.Ord är magiska. Både "behålla" och "återskapa" handlar om bakåt i tiden. Både "bidrag" och "stöd" antyder behov av kryckor. Med sådana ord i högsätet fixas mycket riktigt inte nutidens bredband på Storsudret utan dåtidens öppna landskap och vastar av sten. Underskönt för turister, hugnesamt för hel- och deltidsboende som känner igen sig från förr, fantastiskt för nykomlingar som dyrkar öppna landskap och gillar även levande lamm. Men inte har det särskilt mycket med samtidens och rimligen även framtidens reella och virtuella nätverkande att göra.Att Gotlands sommarbor kallas för "deltidsboende" förklarar förresten en fråga som jag fått många gånger sedan huset stod på plats:-Var är du skriven? Det finns massor av gotlänningar och somalier och norrlänningar och kurder som bor i Stockholm större eller mindre del av året, men jag vågar garantera att ingen av dem har fått frågan om var de betalar skatt. Ändå skulle frågan inte vara ett dugg konstigare där än här. En av förklaringarna till att smålägenheterna i Stockholms innerstad är så svindyra och att så många fönster står svarta om helgerna är ju att ägarna är skrivna någon annanstans. Där husen är billigare. Eller skatten lägre eller mormor närmare eller skolorna lugnare eller tystnaden som balsam för själen. Eller att man kan ha häst.I Stockholms innerstad finns inte ordet "deltidsboende", där finns ordet "övernattningslägenhet". I Stockholm talas sällan om hur ungdomen ska behållas, men så långt mannaminnet sträcker sig har det varit ett tjat om att unga människor behöver någonstans att bo.I diskussionen om Storsudrets framtid talades mycket om att "behålla ungdomen".Varför inte lika gärna "locka hit folk"? Flertalet svenskars försörjning flyttade bort från jorden eller bruket redan tidigt sextiotal och sedan dess är släkterna väl utspridda. Människor flyttar allt längre och allt oftare samt bor alltmer sällan kvar ett helt liv på platsen där de föddes. Inget konstigt i det, men "behålla" är verkligen ett uschligt framtidsord. Först var det jordbruket som skulle behålla ungdomen, sedan var det industrin, därpå den offentliga sektorn. Just nu är det glesbygden och även den kommer misslyckas. Ungdomen låter sig inte behållas. Den är där den behövs, kommer vidare, hittar likasinnade, finner det nya eller upptäcker det gamla på annat vis. Just nu är ungdomen där det finns bredband och billigt flyg. Visby skulle inte vara en högskolestad utan dessa båda företeelser och problemet med Bromma flygplats är inte längre att den finns, utan att den inte kan växa. Talet om Storsudrets framtid fick mig att tänka på nutiden i Stockholms innerstad. På Storsudret är kaféerna fortfarande sommarföreteelser. I Stockholms innerstad är de vinterns arbetsplatser. Kaféerna där är hur många som helst och stänger ofta ett antal veckor på sommaren, för då kopplar stamkunderna i trettioårsåldern upp sig någon annanstans. Om datorn är verktyget, samtalen binder ihop och tillverkningen sker i Kina är de virtuella mötesplatserna minst lika väsentliga som de fysiska. På kaféerna kombineras de. Hur många under konditoridödens åttiotal trodde att kaféerna var de ungas framtid?Framtiden är oviss. Men när jag beställde mobilt bredband för ett par månader sedan var 3,6 megabit imponerande mycket. Det är det inte längre. Där skymtar en liten bit av glesbygdens chans.Och mellan åren 1990 och 2050 väntas den del av EU:s befolkning som är under femtio att växa med en enda procent. Samtidigt ökar EU:s befolkning över femtio med 75 procent. Här syns ytterligare ett stycke framtid som även den berör Storsudret.Sex av tio inom den enorma svenska offentliga sektorn - bortsett från vården och omsorgen - är födda före 1954. Därmed är en massa pensionärer en tredje framtidsskärva. Dagens halvgamlingar besitter en valfrihet, hälsa och rörlighet som forna generationer inte ens kunde drömma om.Finns det någon enda datorjobbande "deltidsboende", oavsett ålder, som i dagarna inte har tänkt tanken på att bo mer på Storsudret? Förmodligen inte. Om det bara gick. Och det går inte utan kompisar, kaféer och kommunikationer.
