Ni vet väl om att uppdateringar på sociala medier, där en bild på en tallrik eller en redogörelse om att något stört omöjligt precis klarats av, endast är till för att få så många ”likes” som möjligt. Klickandet ger de flesta av oss en tillfredsställelse att vara sedd och i viss mån omtyckt. Lite samma sak är det med att skriva krönikor. Någon slags reaktion och återkoppling är alltid kul att få. Mina krönikor generar sällan eller aldrig mängder av uppretade människor som vill tala om för mig att jag är en idiot. Å andra sidan får jag sällan beröm heller. Givetvis skriver jag för tamt och kanske för alldagligt för att någon ska gå bananas och kommentera. Men nu har det hänt – både muntligt och skriftligt. Efter förra krönikan fick jag kritik för att jag spydde galla över öns näringslivstoppar och andra som tycker om att synas. Personen menade vidare att jag vände min ilska mot fel personer medan en person via mail, tyckte tvärtom.
”En vis man har låtit sin penna rispa en hel del tänkvärt i sin krönika i dagens tidning. Tack för det."
Jag gillar båda återkopplingarna för det visar att jag lyckades skapa någon slags reaktion där ute.
– Tinka, jag skulle ha sagt det här till dig för flera år sedan , men det har inte blivit av.
Personen jag pratade med i lördagsnatt syftade på min ”självmordskrönika” . Han hade själv drabbats av ett självmord i sin absoluta närhet och tackade mig för att jag på ett bra sätt hade lyckats få ner i ord hur det kan vara när livsgnistan tar slut. Vi hade ett fint samtal om våra erfarenheter och det var faktiskt skönt att tänka tillbaka på tiden när det var som mörkast och inse att jag lyckades reda ut mina problem och gå vidare.
***************
Större utklassning har sällan skådats. Nej, jag syftar inte på Skellefteås enorma överkörning av Färjestad i SM-slutspelet utan om titeln världens bästa stad. Det var nämligen så att Visby förra veckoslutet visade sig från sin allra bästa sida. Trippeln började på torsdagen med Creppyquizz följt av fredagens konsert med Cosmic Blonde och Heavy Tiger. Där det sistnämnda bandet, utseendemässigt likt The Runaways och med Hellacoptersposer, körde över oss. Deras 70-talsrock kryddades med tolkningar av både Led Zeppelin och AC/DC . Ja, ni fattar.
På lördagen avgjordes den sista deltävlingen i årets Popgiss. När krutröken hade lagt sig kunde det konstateras att det arrangörsmässigt varit ett evenemang i absolut världsklass. Tyvärr missade jag lördagens spelningar med både Dödsfest och Honeymilk. Istället hamnade jag på alla tiders tillställning. Tillsammans med publiken, bestående av 100 % sköna människor, bjöds det på musikgodis i den högre skolan av en hoper fantastiska musikanter. På etablissemanget Ol' Timer avlöste bland mycket Black Rose, Sympathy For The Devil, All Along The Watchtower, Sweet Jane (med bland annat akustisk sittkomp) och Sabbath Bloody Sabbath varandra. Som avslutning blev jag, för mina insatser, dubbad till ställets förste riddare. Vad jag hade gjort? Egentligen inget mer än belyst sanningen.
Tack vänner, tack livet!
/ Sir Tinka