Efter en lång härlig dag på stranden med fina vänner och senare en mysig middag tillsammans med samma vänner står jag med disken när tårarna plötsligt börjar rinna. Det är HELT ORIMLIGT hinner jag tänka, för jag är så innerligt otroligt lycklig. Hösten är på väg, sommaren dör, den har varit fin och lagom varm, vi har fina barn, fint äktenskap, fina vänner, bra hus och egentligen är jag bara lite harpspel ifrån att leva ett paradisiskt jordeliv.
Men nu rinner tårarna. Droppar ner på diskbänken. Jag måste gå och lägga mig i sängen. Där ligger jag sedan och gråter. Barnen sover. Mannen erbjuder sig att åka och köpa chips med bearnaise-smak. Jag hulkar ”nej ... jag är för ledsen”. Det finns många anledningar till att en människa inte äter bea-chips men aldrig någonsin har en människa tidigare känt sig för ledsen för att äta dem. Men det gör jag. I stället får jag min favoritglass för 58 kronor burken. Sedan killar han mig på ryggen och vi pratar om viktiga saker och vips är allting bra. Sju timmar senare när jag vaknar får jag mens.
När andra män får höra om hur min man bokstavligen passar upp på mig såhär varje månad brukar de se besvärade ut. Kvinnorna däremot brukar sucka längtansfullt i kör. Att männen blir besvärade beror på att de antingen tycker synd om min man eller på att de helt enkelt föraktar honom. Men det de männen inte vet är att min man är den normala. Den rimliga.
Det rimliga är att fatta att manskroppen inte är norm. Att inte säga ”men jag är ju för fan också trött” när kvinnan berättar att hon är trött eftersom kroppen förbereder sig för massivt blodbad. Att inte ständigt ifrågasätta sin partners känslor genom att utgå ifrån sina egna. Att inte utgå ifrån att ingen annan blev ledsen/arg/upprörd bara för att man själv inte blev det. Det rimliga är att försöka sätta sig in i hur det är att ha en kropp med livmoder och göra vad man kan för att förenkla under de dagar då livmodern gör sig påmind, vilket verkligen kan behövas. Samhället är inte konstruerat varken för eller utefter en kropp med livmoder.
Jag hör inte ofta om rimligt bemötande kring pms. Snarare hör jag om män som inte låtsas om att en kropp med livmoder skiljer sig från en kropp utan livmoder på väsentliga sätt. Som inte tillåter det, utan plötsligt vurmar väldigt hårt om jämställdhet på just den punkten där det faktiskt är omöjligt. Det är förresten inte ens jämställdhet att kräva att folk med livmoder ska fungera som och vara exakt som folk utan. Det är snarare djupaste förakt, diskriminering och sexism.
Varje år läggs orimliga summor på det som enligt många sägs vara effekten av mäns testosteron. En burk glass och lite vanlig jävla snällhet är verkligen inte mycket begärt.