Han ser ut som ondskan. Kall och beräknande. Elak.
Med små plirande ögon, tunt hår och ett lite svullet, blekt och konturlöst ansikte där skägget växer glest.
Jag ser honom och undrar om jag tycker att han ser ut så bara för att jag vet vad han har gjort? Om Anders Behring Breivik istället hjälpt fattiga barn, varit firad fotbollshjälte eller vigt sitt liv åt att finna cancerboten, hade jag tyckt att han sett from ut då?
Som de i "Kvällen är din" på lördagarna, TV4-programmet där goda människor överraskas. De ser ju så vänliga ut allihop. Med snälla ögon och leenden. Men det kanske jag tycker enbart på grund av sammanhanget? Hade alltså Breivik kunnat platsa där, om historien skrivits annorlunda?
Måhända är det en konstig fundering nu när en av nutidens största monster står inför rätta för det han gjorde i Oslo och på Utöya. Historien kommer inte att skrivas om, och rättegången är för fasansfull för att orka följa.
Tv-producenterna stänger av ljudet flera gånger när beskrivningarna av hans handlingar blir för brutala. Norska Dagbladet har en parallell webbsida där man kan välja bort Breivikrapporteringen.
Jag förstår de som inte orkar, för jag gör det inte själv. Jag finner ingen tröst i att höra detaljerna om hur han jagade ungdomarna och metodiskt avrättade dem.
Jag vet att han gjorde det, och jag vet hur han rättfärdigar sitt handlande, det räcker för mig.
I min värld kunde det ha varit mina barn han tog livet av, och blotta tanken på att det överhuvudtaget finns galningar som Breivik gör jag mitt bästa för att förtränga.
Det går inte att gardera sig mot galenskap, därför är det inte heller någon idé att jag oroar mig.
Jag skriver galenskap, för i mina ögon är Breivik naturligtvis spritt språngande från vettet.
Att döda en annan människa i vredesmod, i raseri, det kan jag förstå mekanismerna bakom. Eller i krig. Men det kräver ändå, hävdar jag, någon form av galenskap eftersom det är mot vår natur.
Breivik däremot, han uppfann sitt eget krig för att lugnt och metodiskt kunna planera ett bombdåd och sedan i maklig takt traska runt och skjuta flyende ungdomar i ryggen. Rättfärdigat och klart eftersom barnen var fienden i hans hittepå-värld.
Men kulorna var inte särskilt mycket hittepå. Inte sorgen heller.
Psykologer utreder Breivik fram och tillbaka, två olika undersökningar har kommit fram till motsatta slutsatser. Galen, inte galen. Kanske bör de ta ett steg tillbaka och skippa den närgångna analysen för att istället se vad det faktiskt var han gjorde.
Kan någon sedan säga att han är helt frisk i huvudet?
Att han är smart går dock inte att ta ifrån honom. Han har uppnått allt han ville. Han har fått sin uppmärksamhet, och rättssamhället spelar honom som planerat rakt i händerna.
Men det går utmärkt att vara smart och galen samtidigt. Det, om något, har det förflutna lärt oss.
Och en sak har Breivik gemensamt med historiens största förbrytare. Hans ansikte kommer för alltid att förknippas med ondska.
Tyvärr är han sannolikt ganska nöjd med den saken.
Veckans lista. Alla spelar spel på sina telefoner tydligen. Utom jag. Så, från ingenstans, listan över de fem bästa sällskapsspelen.
1) Trivial Pursuit. Tårtbiten heter "klutt", inte "plupp".
2) Råttfällan. En klassiker med ungarna.
3) Chicago. Låtsas-poker för långresor.
4) Couronne. Regelbråken hör till.
5) Krocket. Lite svårt på vintern bara.