Förr eller senare kommer jag krocka med ett rådjur.
Det hävdar i alla fall Benny Melin vid gotlandspolisen, och han bör ju veta vad han pratar om.
När det händer undrar jag var jag ska skicka fakturan. Tänker de som i lönndom smugglade hit rådjur på 80-talet dela solidariskt? Tänker de som avsiktligt släppte ut rådjur ur sina hägn betala?
Kanske skulle de som sett till att vi nu har en stadigt ökande rådjursstam på Gotland starta en fond som täcker alla skador som (skade)djuren orsakar?
Då menar jag inte bara trafikskador, utan också förstörda trädgårdar, skogsplanteringar och grönsaksland.
Jag ser inget positivt med rådjur. De tillför inget till det gotländska landskapet. Och eftersom jag inte är jägare får jag inte ens delta i det tvivelaktiga nöjet att ha ihjäl dem.
Det var väl därför de smugglades hit från början, för att en grupp egocentriska jägare tyckte att det var för tråkigt att jaga hare, räv och fågel. Och för att det var för långt att åka till fastlandet.
Och det är väl ändå höjden av själviskhet, att plantera in djur som påverkar alla människor på ön bara för att det är kul att skjuta dem.
Man ska ha bra mycket otur om man ska dö av en rådjurskrock, det blir plåtskador och en hel del kladd på bilen, men oftast stannar det där.
Men jag kör motorcykel, och då hamnar man i ett annat läge. Inte särskilt kul att få 30 kilo rådjur i ansiktet i 90 kilometer i timmen.
Det som stör mig är att det här är olyckor som aldrig hade behövt inträffa. Som vi aldrig hade behövt oroa oss för.
Om det inte var för ett gäng skjutglada rådjurskramare.
Förr eller senare kommer någon att köra ihjäl sig. Det räcker med en sekunds bristande koncentration, en reflexmässig liten undanmanöver, ett hjul utanför asfaltskanten, sladd och volt och.. där stod ett träd. Tack och godnatt.
Frågan är, kommer rådjurssmugglarna att skicka blommor till den begravningen då?
Nej, det är klart de inte kommer göra.
De kommer skylla på något. Ingen kommer träda fram och säga "det var jag som tog hit dem".
Sen kommer de koka sitt kaffe och gnälla över nåt kommunen eller länsstyrelsen gjort. Eller den där dumma GT-skribenten som inget begriper.
Pappa var jägare. Han gillade inte heller rådjur.
Egentligen gillade han inte att skjuta djur alls, att skjuta djur innebar en massa jobb - de skulle ju tas tillvara.
Men den stora anledningen till att han ofta gick på jakt utan bössa var att han inte ville avbryta jakten. Han ville höra hunden. Sitta på en stubbe med sin pipa i lugn och ro och bara lyssna.
Jag minns att jag tyckte han var lite underlig. Men så är jag inte heller någon jägare, och jag gillar inte att sitta på stubbar i en skog.
Veckans lista gör comeback, på allmän begäran: Fem saker jag krockat med.
1) En älg. På motorcykel. Och ja, jag överlevde. Men ingen tror mig när jag berättar den här storyn så jag låter det vara med det här.
2) En igelkott. Jag körde över den och den dog bara nästan och det var kolmörkt och jag hade inget att slå ihjäl stackaren med så jag fick trampa på den och det kan vara det äckligaste jag gjort.
3) En cyklist. Med motorcykel. Jag hängde upp honom över framskärmen och det var mitt fel så in i bomben men han slog sig som tur var bara lite.
4) En Volvo. Den hade dragkrok och min kofångare såg ut som ett V.
5) En geting. Den åkte in i hjälmen och stack mig i örat och jag höll på att köra i diket.