Räcker dyra glidet till Mora?
3 mars.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Själv befinner jag mig i detta ögonblick (måndag morgon) i Mora och i någon form av tillstånd. Det, tillståndet, kan vara total utmattning, kramp och skavsår efter ett dumdristigt försök att till varje pris försöka åka alla nio milen. Men det kan också vara en någorlunda normal morgon, eftersom jag i ett tidigt skede av loppet insett kroppens begränsning och valt en bekväm, om än något skamlig, busstransport till målet i Mora.
Allt är möjligt.
Den här krönikan skriver jag för säkerhets skull klar före onsdag kväll, då jag startar resan mot Dalarna. Dock ska jag försöka ringa in en kort Vasaloppsrapport söndag kväll om hur det har gått. Eller inte gått.
Veckan före start ser ut så här (ungefär):
Måndag: Provar mina nyinköpta skidkängor och går omkring med dem inomhus för att känna om de skaver. Börjar dricka mycket vatten för att fylla kroppens vätskedepåer. Tar av skidkängorna och åker till min dragspelslektion. Depåerna fylls snabbt och jag tvingas titt som tätt springa på toa. Läser på kvällen högt (Ebba Richter) för de gamla på Sudergården.
Nu ska jag passa på och "vädra" en misstanke, som jag nog aldrig kommer att kunna bevisa att den är befogad. Men ändå. I alla tider (nåja) har jag så här års kokat egen marmelad på apelsin, grape och citron. Förr, innan det dyra sockret med pektin fanns, misslyckades jag så gott som aldrig. Marmeladen blev fast och fin. Men nu resulterar alla försök med vanligt socker enbart i en tunn soppa, som jag sen får koka om och blanda certo i för att få någon fason på marmeladen. Nu i helgen använde jag tre fjärdedelar pektinsocker och resten vanligt socker. Marmeladen blev någorlunda fast, men ändå för lös för att vara bra.
Min misstanke: Danisco har manipulerat det vanliga sockret för att tvinga oss marmeladglada att köpa det dyrara pektinsockret!
Tisdag: Orolig natt, kanske startade jag vätskepåfyllningen för tidigt? Mycket spring har det varit. Fortsätter "ingåningen" av mina nya skidkängor. Morgonrock, skidstrumpor till knäna och kängor. En bedårande syn. Lyssnar oroligt på väderrapporten, som spår ny storm på onsdag då vi ska åka färja. Övar på min nya dragspelsläxa, men får inte riktigt till det. De åtta kvarvarande hönorna värper en omelett och en sockerkaka (sju ägg). Imponerande. Minskar vattendrickandet.
Förra vintern dog mina bin och jag beslutade att göra ett uppehåll. Kuporna står kvar inne i syrénbersån och jag har planer på att börja om nästa år, eller kanske året därpå.
Men så en dag med solsken och nästan tio grader varmt ser jag en klunga med tiotalet bin krypa omkring på en av lådorna. Varifrån kommer de? Finns det fler inne i kupan? Kommer de att överleva?
Och vad gör jag då?
Allting går igen. Alltid, alltid. De rika och starka går på kalas, de fattiga och svaga betalar.
Nu handlar det om sjukvården - igen. 40 miljoner ska sparas på Gotland i år, det mesta på lasarettet, och sjuksköterskorna misstänker att det är de som får betala i form av uppsägningar och sämre arbetsvillkor.
Den oron är befogad, för inte kommer väl sjukvårdsledningen att våga försämra läkarnas och de höga chefernas villkor för att få sjukvårdsbudgeten i balans?
Onsdag: Min äldsta dotter, som också ska åka Vasaloppet, tycker inte att vi ska tävla om vem som orkar längst, eller får bästa tiden. Hon vill istället att vår inbördes tävling ska gälla vem som klarar av att dansa mest på hotellets skidbal på söndagskvällen efter loppet. Gungig överresa väntas, men "bara" cirka 15 sekundmeter. Skidkängorna klämmer lite på höger lilltå. Plåster?
Tro inte att jag glömt min egen tävling om bästa romanen, eller berättelsen, på sex ord. Jag har bara varit lite okoncentrerad och vill också få in några fler bidrag innan juryn (jag) sammanträder och utser vinnaren. Senaste bidraget fick jag nu i veckan från Anna Andersson i Levide:
Konsult skyller på stormen. Redovisningen bortblåst.
Fårfarmaren i Hellvi, han Pettersson, skickar utom tävlan in ett bidrag från DN:s sexordstävling, som pågår parallellt med min:
Häst besöker Stockholm. Hötorget en besvikelse.
Då kommer jag själv på en variant:
Hall för trångt för kärleksfull sjubarnsfamilj.
Torsdag, fredag, lördag, söndag morgon: Skidkängorna förhoppningsvis ingångna. Vätskedepåerna fyllda. Uppehåll i Leksand för vallning av skidor. 750 kronor! Hotell i Mora. Årets första skidåkning. Hur fungerar 750-kronorsglidet? Tidigt i säng lördag kväll. Frukost 03.30. Buss till starten i Sälen.
Jag är på väg!
Och så här gick det:
08.00: Start. Bakhalt. Isbildning. Inget glid. Totalkaos i den berömda backen.
09.08: Passerar tvåkilometersskylten.
13.10: Busstransport efter elva kilometer, från Smågan till Mora.