Jag snurrade runt på Spotify och lyssnade någon halvminut här och någon halvminut där, navigerade mellan låtar och artister tills jag till slut befann mig i vardagsrummet hos en familj där båda föräldrarna var tandläkare men där det den där kvällen var FF.
Jag vet inte riktigt hur eller varför jag hamnade där den gången men har ibland under de 30 år eller nåt som gått undrat vilken den där fina Stevie Wonder-låten var som jag dansade tryckare till och först nu tror jag att jag kommit på det.
Det måste varit ”Too Shy To Say” från skivan ”Fulfillingness’ First finale”. Har inte hört den förr men när jag nu ser omslaget tycker jag att jag minns att just det albumet låg där på stereon i vardagsrummet.
Den är bara drygt tre minuter men som jag minns den var den rätt lång för det var inte var dag jag hade möjlighet att hålla någon tätt intill mig.
Det blev inte mer än så. Det blev ingenting. Jag gick hem i gryningen, det var på våren. Jag var aldrig där igen, i tandläkarvillan. Jag vet inte vad det blev av henne. Men nu vet jag äntligen vilken den där låten var. Tror jag.
Tänk vilka resor man kan göra genom musiken, hur känslor och kom ihåg återvänder trots all tid som passerat. Så fånigt också, har inte ägnat många tankar åt henne genom åren. Ändå fanns hon där i mina vrår, framkallad av en slump.
Vad nu tid är. Länge sedan och samtidigt.Eftersom jag från sekund till sekund var tillbaka i det där rummet så måste då vara nu och nu då, hänsynslöst kastas vi genom rymden.
Hon hade stickad blå tröja. Vi höll om varandra i tre minuter. Det är ett av många minnen från de där åren då det mesta var på allvar.
Om vi kysst varandra hade det varit dråpligt med tanke på att vi var i en tandläkarvilla för vid en kyss ökar salivproduktionen vilket är till gagn för såväl tänder som tandkött.
Förutom att det också gymnastiserar 34 muskler i ansiktet, läser jag på nätet. Inget är för smått för att ta reda på. Men det gjorde vi inte. Tänk om vi gjort det? Vad hade blivit annorlunda då?
Jag spelade fler sköna låtar med Stevie Wonder där jag satt vid datorn den där kvällen. ”Songs in the Key of Life” är en höjdarskiva och jag är allt lite otrogen för härom veckan gick jag all in på Van Morrison men jag tänker att hans musik finns ju också alltid kvar.
Det där med tryckare är förresten märkligt. Svettig och dan trycker man någon ibland vilt främmande människa emot sig. Då är det tur att det finns musik.
Eller gjorde, det är länge sedan jag tryckte mig mot någon annan än min älskade och jag vet inte om det spelas tryckare på lokal längre ty där har jag helt tappat referenserna.