Jag vet ingen annan stad som har så fina promenadstråk som Visby. Man nästan längtar efter morgonen så man kan få gå ut med hundarna denna bedårande höst. Doften av nybakat bröd från bageriet på Skarphäll svävar som en förförisk bouquet i morgondimman. Man sniffar begärligt i luften och överväger en raid mot doftutsläppet. En kopp fika skulle alla gånger sitta som hand i handske. Borta på flygplatsen varvar en kärra med morgontrötta pendlare upp för vidare transport till storstan och jakten på brödfödan. Förtrollningen bryts när Thürings Nicke dyker upp. Han tyckte tidigare att jag var en läskig typ. Men lite hundgodis har fått honom på andra tankar.
Så möter vi mannen från Lyegatan 4, på väg till kneget. Han minns med välbehag semestern i Älvdalen där han kollade veteranbilar och lyssnade på gamla inspelningar med Radio Nord. Kvinnan i hans liv har varit i Afrika och dansat med lejon. Han klappar Bosse och Bella och drar vidare mot sega månader i ekorrhjulet. Jag ropar efter honom: glöm inte att surra kranen, Sven! Vad som menas med detta vet bara han och en snäll polis. Och så jag förstås.
Allt är frid och fröjd. Om det inte vore för en sak, en skitsak men ändå. Det handlar om dessa tvåbenta varelser som inte plockar upp efter sina fyrbenta vänner. Undrar vilka beståndsdelar som fattas i hjärnan på dessa individer som låter hunden skita på, eller strax intill, vandringslederna och sedan helt ogenerat promenerar vidare. Fast helt ogenerade är inte alla. Det finns de som bryter några kvistar och täcker avföringen.
Efter ett tag lär man sig var hundskiten ligger. Problemet är förstås att den ständigt fylls på. Jag besitter ingen lösning på bekymret. Det handlar inte om ekonomi. Hundpåsar kan inhandlas för noll och ingenting på ÖB. Dessutom tillhandahålls de gratis längs vandringslederna. Ibland grips man av lusten att ta skyldiga hundägare i nackskinnet och trycka ner vederbörande, med nosen före, i en helt färsk hög. Eller att uppsöka ärthjärnorna och trampa runt på deras tjusiga ryamattor med skorna fulla av hundskit.
Jag skiter i andras skit. Trädgårdsarkitekten gör det inte. Hon plockar upp de värsta högarna. Så gör även grannen Carina Ericsson. Men flickorna har naturligtvis ingen möjlighet, eller skyldighet, att hålla rent längs alla vandringsstråk. Det finns gott om hundskit kvar vilket inte bara är otrevligt, utan även innebär en olycksrisk. Man kan halka och slå sig halvt fördärvad. Carina gjorde det, inte på hundbajs, utan på ett bananskal hos Willys. Hon såg ut som en pridevimpel baktill. Skulle något liknande hända på Rutegatan så kan du skriva upp att Spikes matte skulle ryta som en sabelknäad tiger.
Så har vi till sist dessa evinnerliga matlagningsprogram i TV. Har man väl varit med och slabbat lite i kastrullerna så är man ”stjärnkock”. Och efter det så duger det inte att fixa till bruna böner med knaperstekt fläsk på en lunchrestaurang. Nej, det ska vara miniportioner med franska namn och vin därtill som bara en grekisk skeppsredare har råd med.