örr gillade jag kraftfulla färgsprakande Picassofärger. Men det grå älskar jag alltmer. Cement, kalkputs och kIapperstensstränder. Genom samhället vid Bläse kunde jag räkna till tre blivande sommarnöjen i kalkputs. Hus till salu som snart blir familjelyckor för Mälardalningar stadda vid kassa, befarar jag. Som ett svart utropstecken satt kråkan högst upp på burgen. I tusen nyanser av grått dansade snöflingor över strandvallarna. Blötte mitt ansikte medan jag vadade ut i havet. Skapade en rörlig gardin mellan mig och andra sidan Kappelshamnsviken. Klipporna vid Hallshuk syntes nu nästan inte alls. På det tionde kastet sög det till i min lina. Tungt. Kastspöet böjde sig i en vid båge. En kort stund. Sedan blev allt tomt. Det godaste är ändå såsen, sägs det. Men jag skulle med bestämdhet vilja hävda att det bästa ändå är att få alla upplevelser i naturen. Utan dem kan jag inte överleva.
Fiske är så otroligt socialt. Håll ut armarna över huvudet och måtta när du möter en kollega, sedan är man kompis. En av dem ringde härom dagen. Han hade fått ett jäkla hugg, och baxat upp en fyrakilos silverblank skönhet i strandgräset. Plötsligt lossnade kroken och den stora havsöringen gjorde ett jättehopp tillbaka ut i Östersjön igen. Snopen gick kompisen tillbaka mot bilen. Halkade på en isfläck och slog huvudet i bildörren. Behöver jag säga att det var fredagen den 13:e.
Pinsamheter kräver sitt mod om man ska våga berätta dem offentligt. Men alla gör vi bort oss ibland. Själv var jag ensam hemma före jul och skulle lägga golv på vinden. Jag hade ytterdörren låst och sprang upp och ned genom vindsluckan på övervåningen med bräder. Eftersom jag blev svettig tog jag av mig det mesta. I t-shirt och långkalsonger blev arbetstemperaturen dräglig. Tills det plötsligt hördes en smäll. Jag kikade ner genom luckan från vinden. Tre meter ner låg stegen på golvet. Lugn och fin, ingen panik, tänkte jag. Efter en timme började kylan göra sig påmind. Familjen skulle inte komma hem på länge. Frusen öppnade jag takluckan och kik-kik-kik-ade ut med skallrande tänder. Det lyste så varmt och hemtrevligt hos grannarna. Vad hjälpte det när man hade mobilen i jeansen en trappa ner. Huttrande i vinden ropade jag ut i tomheten. Ingen reaktion. Men, som genom ett under kom två av grannarna gående nere på gatan. Hallååååå!
Goda grannar kan vara hela skillnaden. De fattade läget och körde efter min sambos nyckel, efter att ha förklarat för henne att karlen satt hemma och skrek i bara långkalsonger på taket. Grannarna låste upp ytterdörren och oerhört pinsamt kunde jag göra en inte så storstilad entré i långkalsonger nedför den nu uppresta stegen. Tack.
Efter en sådan prövning kan man behöva lite kärlek och omvårdnad. Jag kan känna mig som en krukväxt. Ett stort behov av att bli ompysslad och få in lite ljus i allt det grå genom fönstret. Jag tänker att inte ens en kung skiner på egen hand. Tidningen Expressen hade rubriken "Silvias kärleksförklaring till kungen". Vad hade hon då gjort för sensuellt med Carl Gustaf.
Jo, offentligt rättat till hans medaljer!Henrik Ra