Pengar kan ha en magisk kraft

Jag förstår inte vad det är med mig. För vart år som går blir jag alltmer lättrörd. Kan få en tår i ögat av att vara svensk och höra Charlotte Kalla i bilradion. Två harar skuttar i bilens strålkastare i natten, mumsande vårens första barmarksgräs. Snällt saktar jag in. Att få känna sig snäll känns allt viktigare. När tipset kom att ett hönshus kollapsat åkte jag och skribenten direkt. Vi gick den lilla vägen fram mot folk och enorma mobilkranar. Takplåt hängde, överlevande höns flaxade i rasmassorna och jag plåtade. En chockad kvinna påpekade vänligt att det var privat mark. Hon bad att få slippa se bilderna i tidningen. Vi skrev. Ingen utomstående kan tala om vad vi ska skriva i GA. Men utan bilder, och utan att tala om var. Att känna med dem man möter, att våga vara snäll, det känns så skönt. Ibland kan man tänka med hjärtat.

Konstigt nog går ofta snällheten hand i hand med intressena som fotograf. Under elva år levde jag med att fotografera tusentals brudpar. Fortfarande ringer bröllopsklockor i min mobil med förfrågan om nya uppdrag. Jag säger nej. I rykande snöstorm möter jag brudgummen på väg till sitt bröllop. Jag inser häftigheten i ett reportage. Vadar en stund senare omkring i snödrivorna med en lättklädd brud och en stelfrusen brudgum. Behövde bara två skarpa till GA. Men plåtade ur alla möjliga och omöjliga vinklar, brände på cd och gav dem i present. Och såg till att Hemmets veckotidning i sitt förra nummer vek ut dem över två sidor. Det är gott att få vara snäll.

Tacksamheten blir också allt större med åren. Att ta emot andras snällhet är fint. Äldsta dottern virkar. Nästan dygnet runt. I tygaffären handlade vi tjocka garner. Expediten frågade henne om det var mamma som lärt henne virka.
- Nej, det har pappa gjort, svarade hon.
Damen i butiken sneglade glatt på mig. Hon kunde inte veta att jag tio år gammal satt på snälltåget till Dalarna och virkade giraffer med en kö av damer som åskådare. Tänk, dottern fick en hel halsduk gratis i lyxigt garn att rimla upp och virka med. En annons med vädjan om grovt garn i allehanda kulörer i GA gav två damer redan före frukost. Vi bor på Birkagatan, men härmed meddelas adressändring - Virkagatan, Visby.

En som helt ovetandes lockat fram för mig hittills oupptäckta sidor är den verkställande direktör som anställde mig på GA. Nu går han i pension, för att ägna sig åt galoppträning. Det jag kan om ekonomi har jag till stor del lärt mig vid förhandlingsbordet mittemot honom. Han kan konsten att hålla i plånboken. En gång stod hårt mot hårt, det skiljde hundralappar mellan hans bud och det som facket krävde. Under en paus smög jag upp två välpressade hundralappar ur min plånbok till bröstfickan på skjortan. Förhandlingen återupptogs. Röster höjdes.
- Men herre gud, det skiljer ju bara ynka två hundra kronor, sa jag och slet vårdslöst upp mina sedlar, som hade fått Joakim von Anka att svimma, ur fickan så att de landade framför näsan på honom.
Pengar har en magisk kraft. Det blev som jag ville. Jag kommer att minnas en publicist och tidningsman som vågade anställa mig på GA. Jag har inte bestämt mig, men kanske jag sliter upp några sedlar till och satsar på hans galopphäst.