31 mars
Lovade i förra krönikan att berätta om anledningen till mitt eventuellt dåliga rykte hos Jehovas Vittnen.
I Stockholm för väldigt många år sedan gick jag en dag omkring i min enrummare på S:t Göransgatan, klädd enbart i kortkalsonger och med en plastkasse från Konsum på huvudet.
Jag hade någon timme tidigare varit och klippt mig på frisörsalongen Heta Håret på Kungsholmen. Ja, jag hade hår på den tiden. Den kvinnliga frisören tyckte mitt hår såg heldött ut och föreslog en hårinpackning. Hon fick mig att köpa en dyr kräm, som skulle smörjas in när jag tvättat håret. Därefter skulle jag sätta på en plastmössa – hon sålde såna också – och vänta en timme.
– Ditt hår kommer att leva igen! försäkrade hon.
När jag kom hem satte jag genast igång att tvätta och packa in, men upptäckte att jag glömt plastmössan hos frisören. Därför Konsumkassen. Plast som plast.
Då ringde det på dörren och utan att tänka på hur jag såg ut, gick jag och öppnade. Där stod två unga Jehovaskvinnor. De bara stirrade. Förskräckta. Räckte sen fram tidningen Vakttornet och försvann snabbt utan att säga ett ord.
Så inte konstigt om jag har dåligt rykte.
När jag jobbade på TV:s Östnytt hade fotograf Kalle Nordberg och jag som ambition att avverka hela det allmänna gotländska vägnätet. Det vi inte hann med innan jag slutade, har jag sedan kompletterat och fram till i fredags kväll var jag helt övertygad om att jag kört överallt.
Men icke. På väg till bastubad i Eskelhem körde jag den åtta kilometer långa och mycket smala vägen från Västergarn. Dessutom säkert Gotlands krokigaste.
En helt underbart fantastisk väg! Gör en utflykt och hör sen av er, jag tror ni kommer att hålla med mig.
Hönshusets försvarsöverbefälhavare, tuppen Pekka, kräver att jag ska förstärka försvaret mot ryska rävar och hökar.
– Faran är överhängande, de kan slå till när som helst! förklarade han i ett högljutt tal inifrån ett tätt skyddande snår av snöbär, där han förskansat sig med hönorna Hillevi och Hilma.
Jag förklarade att någon rysk invasion inte är trolig, men jag lovade att gör så gott jag kan för att hålla svenska rävar och hökar på avstånd.
– Dom klarar jag själv av, men när ryssrävarna och rysshökarna kommer, då är dom minst hundratusensextonmiljonerfemtitre stycken och då blir det inte så lätt, förklarade Pekka.
Inte förrän jag lovat att eventuellt kanske någon gång fundera på att sätta upp en skylt med texten ”Livsfarlig tupp!” på ryska vågade Pekka och hönorna ta sig ut från snöbärsbuskaget.
Helgens med&mot:
Med: Veckans bastu, den fjortonde: Eskelhem. Drygt tjugo badande. Badtunna. Betydligt lägre medelålder än i tidigare bastur. Kvällens samtalsämne: Fiberdragningen som nu ska påbörjas och vara klart till jul. Men det trodde jag inte på, sa jag och fick några ”Ska vi slå vad?” till svar.
Trots trakasserier och infam ryktesspridning för att få mig ur slag, så vann jag ändå Burgsviksregionens prestigetunga SM i fotbollstips.
Mot: Det förhoppningsfulla lax- och strömmingsfisket resulterade i tolv id, tre anorektiska flundror och fyra mört.
Fem rätt på V75 i bolagstipset gav cirka 1:75 kronor per medlem.
Förresten.
Mitt inpackade hår blev inte ett dyft mera levande.
Kanske berodde det på Konsumkassen?