På drift – Jack Kerouac. New York San Fransisco och tillbaka i bil hur många gånger som helst, en galen, romantisk, intensiv, crazy luffarfärd över den amerikanska kartan när 40- talet tog rygg på 50.
Jag köpte romanen för trettio år och har försökt läsa den många gånger utan att lyckas. För att den inte handlar om något, bara flyter. Inte förrän nu, i sommar, då jag till slut blev jag fullständigt fast av detta härliga myller av existenser och öden, med bopens mästare som ljudfond.
Som om man vid en viss punkt i livet inte längre har behov av handling, att den bara gestaltar ens egen plats i livets oändliga flod.
Jag har en städig lockelse till 40-talsjazzens stora i skuggan av min ELO-värld, jag plockade så klart fram mina egna plattor där de blåste skönt och vilt under tiden jag läste.
Charlie Parker, John Coltrane, Dizzy Gillespie, Miles Davis. Jag fick min jazzbildning, den är inte särskilt stor men den är liten, i en tegelvilla i Hultsfred i tidigt 80-tal.
Jag var tjugo, tidningsvikarie, och inneboende hos dubbelt äldre Rolf, som spelade jazzvax för mig om sommarkvällarna när vi drack te och år Skogaholm med herrgård.
Ibland lyssnar jag på jazz i lurarna när jag jobbar. ”Bitches Brew”, till exempel. En Miles Davis-dubbel som kom 1970 och låter för jävligt. Atonalt psykbryt, inte melodiös som Lundells ”67, 67”:”Hon sa ’jag läser Kerouac, Jack Kerouac, har du läst honom nån gång, jag sa ’nej, men haru lust och hänga med på lite stillsamt hålligång’. Fast det är ju inte jazz, förstås
Jag åkte förbi avtagsvägen till Lundells gård i somras på Österlen och var sedan bara tvungen att läsa ”Vädermannen” än en gång. En enastående skildring av skånskt höst- och vinteväder.
Men jazz, det är intressant att tänka sig den tiden då bebop var musiken, de rökiga klubbarna, det sorglösa levernet, det stillsamma hålligånget. En ny favorit, förresten, som jag hittat på Spotify: Stanley Turrentine och hans smältande tenorsax.
mustigt och absolut briljant berättat, en fyrverkeri av blixtrande bilder: himlen var stjärnlös, fullständigt osedd och tung.
Jag har aldrig varit i USA och aldrig längtat dit, hellre Novosibirsk, men jag reste ändå västerut. Hade en atlas intill mig och följde med pekfingret Sal Paradises och Dean Moriartys väg över nordamerikanska kontinenten: New York, Denver, El Paso, Kansas City, Pittsburgh, Des Moines.
Det var lite sorgligt när den tog slut, som att tvingas lämna nyvunna vänner, så jag kastade mig direkt över hans roman ”De underjordiska”, som jag också köpte på 80-talet. Men jag klarade den inte. Kanske krävs det tre, fyra försök även för att komma in i denna.
”På drift” tog sig in i hjärtat, som det gjort på så många andra genom åren, för det myllrande språket, för att den bara flöt fram som livet självt.