Snöstormen ven i mina öron medan jag gav order som ingen följde. Den vinternatten är en av de stunder då livet känts som att det har hängt på en mycket skör tråd. Vi hade inte sovit och kom kraftigt försenade och nedkylda fram mitt i natten. Som chef var det mitt ansvar att se till att alla hjälpte till att snabbt få upp tält och eld i kaminen för att överleva. Utmattade och frusna satt de flesta värnpliktiga istället i snödrivorna, oförmögna att hjälpa till. Det var 15 grader kallt och lika många sekundmeter. Det kändes som att vi höll på att dö.
När jag vaknade sov jag på min k-pist framför elden och det smakade choklad i min mun. Innan jag hade stupat i kalla krigets dagar hade någon vänlig själ matat mig med socker.
30 år senare har Tofta skjutfält gått från helvetet på jorden till en oas där jag badar så som jag är skapad på ensliga stränder och har naturen för mig själv. Vi plockar svamp och bär och jag drar stora havsöringar ur stålblå vågor.
På samma plats där dramat utspelade sig den vinternatten har jag blivit minröjare och granatletare. Det kan mycket väl vara våra egna granater som jag nu hittar uppspolade på land, eller glömda i någon buske. Blanka och potenta kan de vara livsfarliga, om någon klåfingrig person pillar på dem eller helt enkelt bär med sig dem hem och ställer i bokhyllan som Gotlandssouvenirer.
I sommar har skjutfältet varit öppet för allmänheten. Det är toppen. Men i tider när Försvarsmakten lägger en våt filt över Guldkusten, inflyttarsocknarna från Tofta upp över Västergarn och Västerhejde, hoppas jag att de fortsätter att bjuda till. Om Försvarsmakten kommer att överklaga alla bygglov flera mil runt Tofta tycker jag att det minsta man kan begära är att de håller fältet öppet för ett rörligt friluftsliv även alla helger. Men då behövs bättre skyltning vid infarterna. Med mobilnummer till skyddsvakterna, dit man enkelt kan skicka bilder och vägbeskrivning till sprängmedel som man hittar. Och en tydlig skjutfältskarta som besökare kan plåta av med sin mobil innan de kör in. Jag glömmer aldrig den panikslagna damen som hade kört vilse i Toftas ödemarker. Henne fick jag ledsaga ut.
Hon, som många andra, styrdes av rädslor mer än sina drömmar. Rädslor tror jag att man ska göra upp med så snart det går. Lite som öns främste bergsbestigare och min favoritperson att intervjua gör. Nioåriga Hugo Bengtsson från Vibble hanterar bråddjupa stup genom att ta sin mamma med sig till olika bergstoppar. Hittills har jag pratat med honom från Kebnekaise och Galdhöpiggen. Jag ser fram emot samtalet om två år från Hugos nästa mål i livet – toppen av Kilimanjaro.