På väg att bli förståndig?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ja, jag är på väg till Skåne igen. Ska hålla föredrag i Skälderviken för Gotlands gille i Helsingborg, pussa nyligen ettårige barnbarnet Laban i Malmö och dricka grogg med min 94-årige far i Lomma.
På grund av älgfaran nu i jakttider ska jag inte köra hela vägen genom nattsvarta Småland, vilket jag annars brukar göra, utan sova över hos min syster i Kalmar.
Är jag kanske på väg att bli förståndig?
Under en del buller och även bång redovisade i veckan en konsult från fastlandet sin rapport om Gotland som varumärke. Varumärket Gotland är starkt, alla känner till vår ö och förknippar den med något positivt. Problemet är bara hur man ska få folk och företag att flytta hit.
Hur mycket en konsult och en sån där rapport kostar vet jag inte, men billig är den säkert inte. Enligt Håkan Ericsson, Gotland Folkblads ledarskribent, så har konsulten kommit fram till i stort sett samma resultat som två gotländska kvinnor, Lena Calderon och Beata Wiman, gjorde för drygt tio år sen.
Men deras idéer "dribblades bort av en massa män, som ville leka i sin egen lekstuga", skriver Håkan Ericsson.
Men nu har kommunen betalat en manlig konsult från fastlandet och då kan kanske gamla utmärkta idéer, men oturligt nog av kvinnor framförda, äntligen förklaras som geniala och därmed bli genomförda.
Om samma sak, konsulter, får jag ett mejl från fårfarmare Pettersson i Hellvi. Han undrar när jag tänker bli konsult för att dryga ut mina "snålt tilltagna inkomster på ålderns höst".
Jag svarar: "Felet är förmodligen att jag bor på Gotland och därmed blir alldeles för billig att anlita". Konsultuppdrag som jag annars skulle klara av är till exempel "Hönshållning i mindre skala för bättre mental hälsa" och "Läckande träbåtars positiva inverkan på lönsamheten vid tillverkning av öskar av plast".
Pettersson svarar: "Felet är sannolikt att dina expertkunskaper är allt för komplicerade för en bredare publik. Jag är ju mera lagd åt samtidens digitala och tekniska specialiteter, varför jag endast kan erbjuda en föreläsning på temat "100 sätt att utnyttja järnspettets komplexitet och konstruktion i dataåldern".
Den föreläsningen ser jag fram emot, men några minuter senare mejlar Pettersson följande tillrättaläggande: "Ska kanske vara: 001 sätt att utnyttja järnspettets komplexitet och konstruktion i dataåldern".
Vid halv ett-tiden natten till onsdag misshandlar en 16-åring en 15-åring i Visby.
Vem tillåter pojkarna att vara ute så här sent?
Inte föräldrarna väl?
Kommer fram till Skåne och det blir ungefär som planerat. Pussar barnbarnet som är förkyld och febrig, så om några dar går jag väl själv här och snörvlar.
När jag kommer hem till min far i Lomma står han där i blå arbetsoverall och väntar. Han vill att jag skjutsar honom till ett byggvaruhus någon mil utanför stan. Han håller på och bygger en altan och ska ha tryckimpregnerat virke till två grindar. Inom Lommas gränser kör han själv bil, men ut i den tunga och snabba trafiken med motorvägar och rondeller vågar han sig inte.
Så vi köper virke och sen på kvällen blir det grogg. Jag påminner honom om att det bara är åtta månader kvar till Stångaspelen, men han ruskar på huvudet och svarar som han alltid gör:
Det blir ingen mer varpa för mig!
Med andra ord, allt är precis som vanligt med den gamle.
Gotlands gille i Helsingborg fyller snart sextio år. Det är ett litet gille med drygt trettio medlemmar och de flesta är med på den här höstfesten i Skälderviken.
Jag undrar om även kvinnor får vara medlemmar i gillet och de tittar förvånat på mig och svarar att självklart får de det. Jag frågar om de inte känner till den intensiva debatten hemma på Gotland, om Gotlands gille i Stockholm där endast män får vara medlemmar.
Nej, det har de inte och när jag berättar mera, så både skrattar och förfasar de sig. En äldre dam säger: "Är dom inte riktigt kloka!".
Sen äter vi mat, jag håller föredrag och allting avslutas med dragning i lotteriet, där priserna är så många att nästan alla får vinst.
Jag vinner en limpa och en askkopp.
I den tätnande skymningen kör jag österut. Det är alldeles för sent att "dra järnet" och försöka hinna med färjan från Oskarshamn, så jag inriktar mig på övernattning någonstans i norra Skåne. Nostalgiskt åker jag till Klippan där jag en gång var lokalredaktör för Helsingborgs Dagblad. Hotellet är öppet och i restaurangen håller ett ungdomligt band på att packa upp sina instrument. Jag gör en hastig överblick och konstaterar att trummorna är alldeles för stora och många och högtalarna gigantiska och inser att här blir det nog ingen mat- och sovro.
Innan jag åker vidare noterar jag att min gamla redaktion numera är sybehörsaffär.
På gästgivaregården i Röstånga är det däremot lugnt och fridfullt. Här bor jag i den delen som fungerar som vandrarhem. Rum med dusch och toa, enkelrumstillägg och magnifik frukost för 475 kronor.
I restaurangen kommer en bullrig lokal skåning fram och hälsar.
- Välkommen! Här hälsar vi alltid på folk vi inte sett tidigare, säger han.