Fullmånens skiva flöt i Almedalens vatten, kvällningen var decembergul och gräsmattorna väntade. Vid skoboden just innanför porten stod en doft av läder ända ut på gatan och rosorna i Fiskargränd saknade sommarens röda blad, de blommar som glömda minnen nu i hårddiskar och album, i Skutskär, i Shanghai, i Bonn och Oklahoma.
En kristallkronas sken tog sats, kastade sig genom ett fönster och landade i en fyrkant av ljus framför mina fötter. Som ett brev på en hallmatta, sänt till ingen.
Jag tänkte på vägen som ligger ensam och grå vid stugan på smålandskusten, där jag trätt mina somrar som smultron på strån. Så länge den löpt. Byggd i en annan tid av spett och spade, av jävelsord och valkiga händer, onda ryggar som kved i kvällningen.
Jag mindes bardomens dofter, den söta doften av lut när dammet bands. Nu ligger den grå asfalten som en hinna över det förflutna.
Ut mot udden, förbi de höga tallarna som med lätthet överlever en människa, stormkokar man tallskotten och andas in ångorna sägs det vara bra mot slemhosta.
Graniten där ute, en magmahälsning av fältspat och kvarts, gnistrande som en stjärnhimmel på land när solen ligger på. Östersjön som väser.
Jag tänkte mig dit.
Sankta Karin är en kyrka för musik och slipade skenor, en ensam man i blå tröja åkte runt, runt på isen av plast.
I gatstenen utanför lyste inbyggt ljus som tappade tiokronor och bortom gränden slog domkyrkan sina trygga slag. Jag gick in i kyrkan, stod en stund i tystnaden, tog plats i mig själv, tände ljus i ljushållaren för dem jag älskar.
Att färdas i mörker. Gårdarna på slätten som ljus på en ljusbricka, som blinkningar: Här!
Lågorna rörde sig hypnotiskt och jag landade i tron på kärleken till livet, till min älskade, till barnen, till det enda som är riktigt viktigt. Kittlandet i halsen, ögonen som fuktades.
Så skört allting är, mest av allt det självklara. Hur snabbt allt kan ändras, vi ser det runt om oss hela tiden.
På Öster hade hela Vintergatan landat, Orions bälte hängde utanför Mammonpalatsen, Cassiopeja, dånet av Karlavagnen när den rullade över stenen.
Aleppo, Tacloban, Kiev, Kairo, hela världen löstes upp i ett kalejdiskt töcken. Så många döda. Ett ljus för varje människa som lämnat oss och hela Visby är en minneslund.
I våra tankar finns en värld bortom dit bara våra hjärtan kan nå, de finns omkring mig, alla jag känt.