På kungsörnar utgår ännu ingen moms
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ibland väcker de väldiga fåglarna oro, måtte de inte ta ett lamm.
Det har just kommit en bok om örnar, Örnarnas rike, fantastiska bilder, på en av dem har kungsörnen just tagit en räv. Den är rimligen död, den ser märkligt fridfull ut på bilden, men örnen är desto piggare. Det är den även i Sundre. Den enorma vingbredden, den majestätiska tyngden i fågelkroppen när den svävar, orörlig, i väntan på att någon oförsiktig rabbiskanin ska liknande ska kila fram.
Jag vet att det heter rabbis. Eller kanin. Det är bara som jag retas. Jag vet även att alla de där vassa, taggiga samt lågväxta irritationerna ute i markerna, mest nypon, slånbär och hagtorn som de kallas på rikssvenska, heter tynne. Inte trynne. Man lär sig. Stundom genom att en ytterligt välvuxen och kraftfull björnbärsreva slänger sig upp, kastar omkull en, knäcker ens rygg och ilsket väser "tynne" åt en.
Kristus. Nästa dag kunde jag knappt stå rak.
Hursomhelst var kamrat Marita, hunden och jag allra längst söderut och trampade runt i tynnen på förmiddagen samma dag som jag skulle ta färjan till fastlandet. Solen sken, fälten var gröna, tynnen spretade, alla revor höll sig lugna. Havet glittrade så makalöst vårlikt att hunden trodde att badsäsongen hade inletts på nytt efter en kort paus på några få absolut genomtrista dagar, när det häpnadsväckande nog inte kändes särskilt kul att bli genomblöt. Ens för en hund.
Då kom kungsörnen. Då kom kungsörnarna. Två stycken! Blytunga, viktlösa, muskulösa, graciösa, ljudlöst inplacerade bland luftlagren. Fågelblicken stod rund och svart intill kroknäbben. Där stod vi. Där satt vi. Höll andan.
En kungsörn som landar på backen återtar omedelbart sin tyngd. Bredbent blir den, fågeln intar en liksom mjukt fjädrande position, lite så där som en Bruce Springsteen som har hållit på så länge att han börjar se tillbaka. Jag ser hellre en bredbent kungsörn än en bredbent Bruce.
Men apropå Springsteen anlände just slutskattesedeln. Den gör det vid den här tiden om man är en sådan där som inte är anställd någonstans utan är sin egen lilla arbetsgivare. Vi är rätt många som är egenföretagare, allt fler faktiskt, i många yrken, särskilt i yngre åldrar. Men det låter sällan så i den allmänna debatten. Där handlar det ständigt och jämt om löntagare, ett samtida ord som alltid tycks mig konstigt passivt.
Jag menar i jämförelse med stenarbetare eller rörmokare eller lärare eller snickare eller så. Där hörs ju på själva orden att man jobbar på. Men vad gör egentligen en människa som "tar lön"?
I alla fall kom alltså slutskattesedeln. Den såg säkert ut precis som den brukar, men jag har aldrig förut lagt märke till att skattemyndigheten tar ut moms på de så kallade egenavgifterna. Som egenföretagare betalar jag skatt precis som alla "löntagare", men dessutom betalar jag i egenskap av arbetsgivare till mig själv även sjukförsäkringsavgift, föräldraförsäkringsavgift, ålderspensionsavgift, efterlevandepensionsavgift, arbetsmarknadsavgift, arbetsskadeavgift och allmän löneavgift. Glidningen mellan ordet "avgift" och ordet "skatt" får därmed anses vara lika smidig som kungsörnens metod att lyfta och landa, men att jag dessutom betalade 25 procent moms på summan har totalt undgått mig.
Tills nu. Häpnadsväckande. Skatt på själva skatten? Jag kom att tänka på Hoburgsgubben, han som "inte ville vara sämre" utan fortsatte att ösa på när den sluga drängen bara ville ha mer och mer.
Dock påminde jag mig snart att ett stycke löntagare och obotligt Springsteen-fan har sagt att det är häftigt att betala skatt. Jag antar att hon inkluderade momsen på egenavgifterna i sitt glada stridsrop.
Mötet med kungsörnarna var så pass omtumlande grandiost att jag tog mig till Akademibokhandeln mitt i Stockholms City för att lyssna till Brutus Östling, fotograf och bokförläggare, mannen bakom de knivskarpa bilderna i Örnarnas rike. Östling såg det som att mötet, upplevelsen, kom till i mellanrummet mellan fågel och människa.
Det låter vackert, visst gör det? Fast jag tycker förstås ändå att just min upplevelse fanns i mig.
Fåglarnas kan jag inte uttala mig om.
Vid ingången till tunnelbanan knäböjde en tiggande kvinna. Det är outhärdligt att så många tigger på Stockholms gator och det är ännu mer outhärdligt att så många av dem står på knä medan de gör det. I tunnelbanevagnen småsprang sedan en allvarlig man med små lappar på vilka det stod skrivet att han själv och hans familj svalt. Alla som skänkte eller inte skänkte en slant fick ge tillbaka lappen och sedan kutade han vidare till nästa vagn.
Då tänkte jag på momsen som jag betalar på den skatt som kallas egenavgifter. Vart går de pengarna? Var inte själva tanken med skatter att ingen skulle behöva tigga mer?