På Gotland har inte alla rätt att klaga

Du ska inte komma här och komma.
Särskilt inte om du är fastlänning, därför att fastlänningar per definition är andra klassens medborgare som borde ha vett att inte uttrycka åsikter om sådant de inte har med att göra.
Saker som fastlänningar i synnerhet ska lära sig att hålla käften om är färjetrafiken, strandskydd, husbyggen, trafikfrågor och nöjesliv.
Om du ändå mot bättre vetande yttrar dig om sådant du inte begriper eftersom du inte är mantalsskriven här kan du räkna med att få en, i bästa fall verbal, smocknolla.
Det här gäller naturligtvis även sommarboende, oavsett om du bor i husvagn eller i ett kalkstenshus för åtta miljoner. Sommarboende fattar ingenting, det vet ju alla. De bara klagar och svider, och de överklagar allt som går till höger och vänster.
Vintertid sitter de i sina lägenheter runt Karlaplan medan vi strävsamma, hederliga åretruntboende håller ön flytande till nästa sommarsäsong. Ingen skatt betalar de heller. Och så handlar de alla sina grejer på Ikea och Lidl innan de packar stadsjeepen full och tar upp plats på färjan som en gotlänning kanske behövde.
En gång försökte jag förklara den här glesbygdsmentaliteten för en kompis från en helt annan landsända. Jag berättade om epitetet "fastlänning" som är själva essensen i den gotländska lokalpatriotismen. En fastlänning är vemsomhelst som inte är härifrån. En utböling.
Från Ystad eller Haparanda, men alltid en fastlänning. Det enda som är sämre än att vara fastlänning är att vara nollåtta. För en nollåtta är alltid en fastlänning, men en fastlänning är inte alltid en nollåtta.
Min kompis sa att han förstod, men jag tror inte han gjorde det på riktigt. Man måste leva här för att fatta. Helst ha några generationers påbrå från en bortglömd socken där inga ljus längre lyser upp gårdarna i decemberskymningen.
Det tar inte många sekunder efter att en fastlänning har dristat sig till att säga något innan den första kommentaren på temat "men åk hem då om det inte passar" kommer.
Det finns många exempel, men min krönikörkollega Alex Schulman är kanske det klarast lysande. Det är bara att kolla kommentarerna på helagotland.se så får ni se själva.
Människor mejlade också efter hans första - helt harmlösa - krönika och ifrågasatte på fullaste allvar varför vi lät en fastlänning skriva i tidningen. En jävla nollåtta. En mindre värd människa vars åsikter inte räknas eftersom han inte kommer från Sproge eller Bäl.
Jag tycker det är intressant.
För om man tar färjetrafiken som exempel har varje resenär som betalt biljett också köpt sig rätten att ha en åsikt.
Om åsikten sedan är uppåt väggarna är en annan sak, men min poäng är att det inte är själva åsikten som diskuteras när en fastlänning dristar sig till att tycka något. Debatten handlar lika ofta om personen har rätt att tycka överhuvudtaget.
För på Gotland ska man minsann inte komma och komma.

Flera nyinflyttade fastlänningar i bekantskapskretsen säger samma sak - det är otroligt svårt att ta sig in i gemenskapen på Gotland.
De berättar om slutna sällskap där alla känner varandra sedan barnsben och där nykomlingar inte tas emot fientligt, men heller inte med entusiasm. De nya gotlänningarna tyr sig istället till varandra. Eller, om de flyttat hit med en respektive med rötter på ön, så får de vara med på ett hörn i dennes umgängeskrets. Går sedan förhållandet i kras så står de där utan vänner.
Varför är det så?
Är vi så dåliga på att ta hand om nykomlingar? Är vi ointresserade eller är vi rädda?
Kanske är det inte så konstigt ändå att vår strävan efter att bli fler gotlänningar ständigt kommer på skam.

Jag är tvåspråkig brukar jag säga. Mina sju första år i Stockholm satte sina spår, gotländska föräldrar till trots, och på fastlandet märker ingen mitt gotländska påbrå.
Men här hemma kommer diftongerna direkt. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte förstärkte dem.
För jag har tydligt märkt skillnaden i bemötande om man pratar stockholmska eller gotländska, och det förstnämnda är ingen fördel om man säger så.
Men Gotland är därvidlag på intet sätt unikt. På mitt gamla jobb på Expressen bredde jag på med gotländska så fort jag hade med folk utanför Stockholm att göra.
Dialekter öppnar dörrar, och gotländskan är en av de vackraste och bästa.

Mina fem favoritlandskap!
1) Gotland. Givetvis. Inget slår gamla fina djävulsön.
2) Uppland. Med halva Stockholm och hela Roslagen.
3) Södermanland. Med halva Stockholm och hela Värmdö.
4) Skåne. Kommer man bara över språkförbistringarna så.
5) Lappland. Det är nåt visst med att kunna köra 20 mil och bara möta en bil och en långtradare.
Inte ens nära: Allt på västkusten. Regn, regn och saltvatten. Kom igen. Det är i Göteborg man torkar fötterna innan man går in i resten av Sverige.