J ag målade en vägg. Rosa skulle bli vitt för den rosa perioden – och därmed en era av en uppväxt – var över. Så jag köpte färg och penslar, rörde om och lade tidningar på golven som skydd mot färgstänk.Och när jag sedan låg där på knä på en för länge sedan publicerad familjesida insåg jag att ingenting av det jag någonsin skrivit under hela mitt yrkesliv som reporter kommer i närheten av den kraft som dessa familjemeddelanden har.
Där, på en eller två sidor av den dagliga papperstidningen, ryms hela liv. Små, korta rader, bilder ur familjealbum, födsel, död och allt däremellan. Grattisbilder, bröllopsfoton, dödsannonser, sorgtack och till minne. Människor som kom, verkade och gick.
Det är som att sitta med en kartbok och fundera på hur det ser ut och vad som händer i Långsele, i Sandslån eller i Malungsfors. Fantasin tar över och jag ser Epa-traktorer, äppelträd och människor på väg till jobbet.
Plötsligt har någon ryckts bort ur livet som vi känner det, ett namn bara eller en avlägsen bekant, någon alldeles för ung som bara fått smaka på livet, någon äldre som upplevt ett helt 1900-tal. En sista hälsning under ett enkelt kors.
Några rader bara men så livsomvälvande för de som är närmast, världsdelsplattor flyttats och en långsamt klarnande insikt om att ingenting någonsin mer blir som förr.
”All eventuell uppvaktning på min årsdag undanbedes” läser jag. Varför då?
Flickor och pojkar hälsas välkommen till världen, jag tar del av gram och centimeter och minns våra egna små, minns hur de ändrade allt när de kom.
Ibland har det tagit många månader innan bilden hamnar i tidningen. Varför, vad har hänt, massor av frågor, oftast inga svar, bara fantasi och funderingar.
Det går att kalla det nyfikenhet, som att kika in i ett nyckelhål, jaha, jaså, han hade åtta barnbarn. Eller kanske dessa enkla tillkännagivanden är ett sätt för oss som är kvar att hålla oss ödmjuka inför livet.
Sorg och glädje, vardag och fest, ”Vi gifter oss, välkomna på brudvisning”, sup och kringla, någonstans träffades de tu när stjärnorna stod rätt och vi köksborden, till morgonkaffet går snacket, ”har du sett att...!?”.
Den lilla människan är alltid störst och ingenting är mer storartat och mer värt än det alldeles vardagliga. Raggmunk vinner i längden alltid över rådjurssadel.
Den blev vit till slut, väggen. Några färgstänk droppade som tårar över de döda på tidningssidorna där de låg intill bilder på de som just fötts. Mellan dem ryms livet, så kort och så långt, en blinkning i den stora evigheten.