På jullovet åker vi tillbaka till staden där vi bodde förut. Det är frostigt och glittrigt och massor med folk. Vi äter sammetslen gravad lax från Östermalmshallen och chokladpraliner från Ejes konditori.
Jag får en timme ensam på stan och går till Åhléns city. Nyper i klänningar jag bara sett på nätet. Glider genom parfymavdelningen med vitklädda damer i hög hästsvans och vinröda läppar. Fingrar på en burk ansiktskräm mot rynkor. Säger till en av damerna att jag vill ha foundation och hon pekar på en vit skinnstol framför en spegel med logebelysning. Jag sitter där i min enorma militärgröna vinterjacka och lägger Lovikkavantarna mitt bland alla borstar och flaskor.
Hon pumpar ut ett svalt lödder på en bomullstuss och rengör försiktigt mina kinder, pannan, näsan, hakan. Sen ska hon välja nyans. Hon lägger pannan i djupa veck. Testar tre varianter av blekt beige. Hon föreslår den ljusaste, trollar fram ett etui med penslar och fördelar krämen över hela mitt ansikte. Jag vänder mig mot spegeln och ser en mycket vit människa utan skavanker och födelsemärken, utan ärr, bara helt slätspacklad. Jag nickar och säger att det blir bra, jag tar den.
Sen går jag mot tunnelbanan i min lufsiga jacka och mina leriga skor. Jag möter hundratals människor. Jag tittar dem alla i ansiktet tills jag kommer ihåg att det behöver man inte göra här. Här kan man bara stirra rakt fram. Så då gör jag det.
I tunnelbanan luktar det öl och parfym och kiss. Jag inser att jag glömt hur man hittar, måste titta på tunnelbanekartan, måste kolla vilken rulltrappa jag ska ta. Kryssar mellan barnvagnar och rullstolar och sportklädda människor med skidor över axeln. Sätter mig och drar upp telefonen. Den här känslan känner jag igen. Här har jag suttit förut, på röd linje söderut, med blicken nedåt och knäna rakt fram, bland människor jag inte känner. Människor jag inte vill känna, och som inte vill känna mig.
I morgon tar vi båten hem. Hittar ett fönsterbord, ställer oss i matkön, knökar in ungarna i filmrummet. Det kommer att vara massor med människor och jag kommer att titta alla i ansiktet. Och de tittar på mitt. För det gör man här.
Förresten ska det bli storm i morgon. Västlig vind. Barn som kräks, vuxna som kräks, barn som gråter, vuxna som fräser. Vi hade kunnat härda ut. Låsa in oss i en hytt. Be till Gud. Men i stället bokar vi om. En extra dag på fastlandet. Visserligen har vi klarat av Ikea. Och Tekniska och Naturhistoriska museet. Men Fotografiska ska tydligen vara fint. Och parfymavdelningen på NK går inte av för hackor.