På besök i Gotlands Norrland
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De är otaliga. Somliga av dem kallas vägar på kartorna, men i verkligheten liknar de mer stigar. Sedan en av sönerna åkte ut på gotländska äventyr med flickvännen från Göteborg i somras, är bilen tjusigt liksom camouflagerepig längs hela sidorna.
Det är sånt en morsa får ta. Farsans glada klackspark vid åsynen av lackens nya utseende satt längre inne. Detta medges.
Hade det inte varit för den makalöse kamraten Pigge hade jag i alla fall aldrig i livet kört mitt repiga fordon så långt norrut. Allt norr om Hemse betraktar jag som Gotlands Norrland, mörkt och kallt. Men alla som är gotlänningar har känt Pigge betydligt längre än jag, så jag behöver inte presentera honom vidare. Somliga har större förmåga att entusiasmera än andra. Så är det bara.
Och Pigge menade att Furillen var värt en resa. Jag har faktiskt varit långt däruppe en gång tidigare, för vansinnigt länge sedan, men den här gången har jag nu inte bara kikat in bland hur många gråskalor som helst i och vid den besynnerligt såväl bevarade som totalt förändrade Fabriken, utan jag har även sett Lergrav.
Otroligt plejs. Hur många ansikten har egentligen Gotland? Raukar högt uppe på torra land? Hus som låg och hukade under skiffren så jag i skymningsljuset fick för mig att de hade legat där och tryckt sedan asagudarna gick på jorden.
Det var fint.
Fast den smått grandiosa upplevelsen av Lergrav kom ändå så att säga på köpet, för i och med att jag var på väg till Furillen var jag självklart även på väg till stenugnsbageriet i Rute. Hantverksmat intresserar mig mycket och guldmedalj på Smaklustmässan nyligen med sina 25 000 besökare är sannerligen inte dåligt. Motiveringen var inte sämre den:
"Ett vackert bröd, bakat i en liten tilltalande form, härliga smaker i perfekt samspel. Ett bröd som gärna kan ätas som det är eller med pålägg..."
Inte vet jag vilket bröd juryn talade om. Ute i den vilda verkligheten fanns många att välja på. Jag ställde mig snällt i kön som ringlade ut genom dörren i den ombyggda smedjan, andades lugnt, lyssnade på vad folk sa till varandra och till dem bakom disken. Ni anar inte vilket stort och rikt konversationsämne det dagliga brödet kan vara.
Bara det inte ligger förpackat i plast. Det är samma sak när man köar i bageriet i Burgsvik, så jag kände igen mig.
När det var min tur tog jag en liten limpa gotland och en liten limpa fruktochnöt. Limpa valnöt tänker jag ta en annan gång, men man behöver faktiskt inte roffa åt sig. När jag fortfarande vistades på Österlen, brukade jag understundom fara till ett stenugnsbageri som heter Olof Victors och som också är ganska nybyggt och som också ligger utslängt mitt i ingenting och som också drar massor av folk.
Det hände att man kom till Olof Victors och fann att allt brödet var slut. Då hade otäcka stockholmare passerat bageriet med stora portmonnän totalt vidöppen och köpt upp allt bröd som fanns under en jäktad paus på vägen till flygplatsen. Det var precis som i Hellsings bok Krakel Spektakel köper en klubba, man fick vara glad att själva kiosken fanns kvar.
Två små Rute-limpor var precis lagom, tunga och helt ljuvliga, med doft av pomerans. Med mitt erövrade bröd i brun papperskasse satte jag mig sedan på gården och slukade en himla god kanelbulle ihop med en kaffe. Det satt folk lite varstans i sensolen och tuggade med ytterkläderna på, så uppenbarligen är stenugnsbakat mitt ute i ödemarken ett strålande sätt att förlänga besökssäsongen även på Gotland. Parkeringen var full med bilar.
Självklart handlar tillströmningen av bagerikunder om att brödet är gott. Men det är mer än tuggmotstånd och pomerans som stuvas ner i de bruna papperskassarna, något som är betydligt vagare och mer svårfångat. Detta något liknar längtan. Efter mindre brådska. Större lugn. Färre skäl att skynda sig. Små stunder av nästan ingenting, stillsamheter som en kaffe och bulle utomhus ihop med någon som man trivs med, särskilt när det är sent i september.
Att göra en egen surdeg är faktiskt inte särskilt svårt. Grovt rågmjöl och hett vatten som får stå och syra till sig i rumstemperatur i några dygn. En slurk honung sätter extra fart. Att fixa lite stenugnskänsla i sin egen ugn är heller inte särskilt knepigt. Man värmer plåten och ugnen till 250 grader innan man slänger in brödet och sänker sedan temperaturen till mer normal baktemperatur, 150 grader eller så, medan brödet gräddas klart.
Men att baka gott bröd? Ojojoj, det är betydligt svårare. Att baka är ju ett hantverk och sådana låter sig aldrig erövras i en handvändning. Hantverk betyder långsamhet och omsorg - två stora bristvaror i vår tid.
Så söder eller norr spelar mindre roll i sammanhanget. Jag tror att var och en som köar sig fram till en hantverksbulle på Gotland samtidigt är ute efter lite frid.