Det är Jesu Kristi tid. Herren är uppstånden, helgad varde han, halleluja och så vidare. Ja. Där sätter vi punkt för denna plötsliga religiösa hänryckning. För mig handlar inte påsken särskilt mycket om Jesus alls faktiskt. Mer om ägg, påskris, blåsippor, familj, solsken och sommarlängan.
Fjädrar också för den delen. En kväll ägnar jag mig åt att bunta ihop lösa, puffiga gula fjädrar till små knippen. Med tunn ståltråd fäster jag sedan de små fjäderknippena på en gul tröja som stortjejens farmor har stickat till henne. Maken sitter bredvid och tillverkar en näbb. Ja. Det är inte klokt vad man ställer upp på, som förälder. Tänk om någon, vid befruktningstillfället, hade sagt till oss att "om fyra år kommer ni att sitta uppe sent en kväll och trä fast tusen fjädrar på en gul tröja samt vika en liten liten näbb". Då hade vi troligen skrattat personen rakt i ansiktet. Gula påskfjädrar var inte riktigt vad vi hade i tankarna den ljuva midsommarnatten så att säga.
När man sedan är gravid går man runt och jäser och säger saker som "det här barnet ska minsann få lära sig att lyssna på Simon and Garfunkel och Rolling Stones" och "vi tänker då inte offra våra livsstilar, nej nej, barnet får hänga på oss bara". Fyra år, tusentals timmar av Mojje och Manboy samt diverse maskeradutstyrslar senare får man väl säga att man vet bättre.
Och inte vet jag om det gör så värst mycket heller.
Vissa saker finns det dock som jag ihärdigt vägrar att utsätta mig för. Jag har till exempel beslutat att aldrig mer sitta i två decimeter djupt, pissljummet vatten ute på Hemsebadet med min sladdriga kropp och ha ångest. Jag återkommer när de små liven är simkunniga. Jag vägrar även att sitta bredvid studsmattan (med skyddsnät) och beskåda diverse konster och trix som utförs där. Jag blir för nervös. Istället lämnar jag dem där och går och planterar lite istället. Lugnar ner mig tillsammans med Moder jord. Endast när någon börjar gråta springer jag dit, med andan i halsen. " Mamma, hon pruttede på mi" brukar det oftast låta då. Jag har även, med lätt frustration i rösten, bett min dotter om att få slippa vara Prussiluskan varje gång vi ska leka Pippi. Stortjejen är alltid Pippi, lilltjejen är Annika och pappa är Tommy. Och jag får vara Prussiluskan. Den där tjatiga och jobbiga tanten som hela tiden vill sätta Pippi på barnhem, ni vet. Hon som har jättehög och gnällig röst och sjunger "vi kommer ifrån ria ra, aske daske da". Det är inte okej längre. Jag fick säga upp mig. Istället får jag välja mellan att vara häst eller apa. Prata hästspråk eller apspråk.
Jag bakar inte bullar och jag låter dem inte vara med och klä julgranen i december. Påskriset har de däremot fått pynta som de vill. Det ser inte riktigt klokt ut, rent logiskt, men i min och makens ögon är det naturligtvis det vackraste påskris som någonsin skådats. Ovanligt intelligent placering av fjädrar. Otroligt avancerad risteknik.
Hela veckan har Facebook varit fyllt av glada statusuppdateringar från unga människor som ska bege sig hem till ön för att fira påsken. Det verkar som att många har längtat mycket och länge. Hem till familjerna och hem till ö-luften. Själv drabbas jag av en välbehövlig glädje över att faktiskt få bo här året runt. Här, dit så många människor längtar. Jag har fem mil till mamma, 1,5 kilometer till havet, sju mil till Sudersands mjuka sand och fem meter till den gotländska skogen. Det var en fin insikt.
Glad påsk!