Men först hade polisman S Karlsén i Fårösund tillsammans med en representant för Svenska naturskyddsföreningen undersökt platsen där de fyra döda lammungarna påträffats; en öppen betesvall där Nilssons får befann sig. En ensam örn hade vid flera tillfällen iakttagits på platsen, antingen sittande i en hög tall eller flygande över området.
Märken efter sylvassa klor fanns på två av djuren och ett nyfött djur hade fått hjärnan uräten. Av spåren att döma trodde man inte att mördaren var vare sig hund, räv eller minkhanne, men ännu var det för tidigt att dra några säkra slutsatser.
Sedan länge kände man till att det fanns örnar i trakten. De hade bland annat häckat vid Svartlings klint där man fredat två botallar. Den ena tallen hade avverkats för ett par år sedan utan att vare sig ägaren eller vederbörande stämplingsman brytt sig om fredningen.
Den andra tallen hade varit omkring tvåhundra år gammal och blivit omskriven av doktor John Nihlén i boken "Det okända Gotland" utgiven 1929. Nihlén hade själv köpt tallen för att freda den, men den hade sedan fällts tidigare under 1957. Markägaren uppgav att han inte kände till att det var doktor Nihléns tall och eftersom båda tallarna hade blivit utstämplade så fällde han dem.
I Nihléns bok fanns beskrivningen av tallen som han köpte:
"Jag hittade slutligen hans bo. Det låg i en jättefura, som reste sig djärvt över småskogen nedanför en klint där ögat endast möttes av skogen och havets oändlighet. För att möjliggöra ett effektivt framtida skydd för detta sällsynta och imponerande minnesmärke har jag köpt tallen och på så sätt fridlyst örnnästet", skrev Nihlén och fortsatte:
"En gång hade denna tall stått mitt i storskogen men liksom de flesta skogarna på ön hade denna grundligt skövlats. Men tallen med det gamla boet där örnarna häckat så långt tillbaka man kunde minnas hade ägaren inte hjärta att fälla."
Gotlands då sannolikt sista örnbo hade därmed räddats undan förgängelsen. I boet hade ett örnpar häckat fram till 1911. Då sköts honan och en djärv yngling äntrade den kala stammen och hämtade ner ungen. För bägge fick man "skottpengar", skriver Arvid Ohlsson i Gotlänningen 1957.
Men den ensamme örnen ville inte överge den gamla boplatsen. Han flög ofta över platsen och började även laga boet. Hall-borna kallade honom för Gammel-Ante. Så småningom försvann han för alltid.
Våren 1951 inträffade enligt Arvid Ohlsson en sensation i Hall. Ett nytt örnpar byggde bo intill den gamla boplatsen och fick en unge som Arvid Ohlssson fotograferade.
Men nu var båda botallarna borta och Arvid Ohlsson skrev:
"När dessa två boträd föll, föll de sista örntallarna på ön och troligen det sista sydligaste kungsörnsnästet i hela Sveriges land. Vi hade tydligen inte råd att behålla dem. Vi med vårt moderna skogsbruk, vår oljedöd, giftbeprudningar och samtidigt så höga levnadsstandard Tallarna stod väl i vägen för den sortens livsåskådning som endast värderar skogarna efter dess tillväxt och bonitet. Att det skulle vara värt att spara ett par ståtliga furur under en kustklint på norr eller offra felskjutna harar för att få se ett örnpar flyga över ett stycke gotländskt land, det hade väl aldrig våra moderna samhällsomstörtare ha kunnat tänka på."
Kan just undra vad Arvid Ohlsson skulle ha skrivit i dag 50 år senare då jägarna på nytt är på jakt mot örnarna.
TRÄDFÄLLNINGEN I HALL var polisanmäld samtidigt som diskussionen pågick om vem som bar det yttersta ansvaret för detta övergrepp.
Vi kan bara skicka en tacksamhetens tanke till John Nihlén och Arvid Ohlsson, dessa kämpar för djur, natur och kultur. Och samtidigt hoppas att jägarnas förslag i dag om jakt på örnar aldrig blir verklighet.
DET FANNS KRIMINALITET även för femtio år sedan. En ilsken Visby-kvinna som saknade lyse på cykeln gav sig på polisen som stoppade henne. Kvinnan som var 32 år mötte polisbilen som var ute på kvällspatrullering, men nonchalerade polisens tecken att stanna. Polisen vände bilen och blockerade sedan vägen för att komma till tals med kvinnan.
Det blev hårda ord från den uppretade damens sida, skriver tidningen, och när tonen blev allt fränare åkte hon in i polisbilen för att följa med till polisstationen. Under färden fortsatte hon att okväda den polis som höll fast henne och försökte till och med att bita honom.
"Damens heta humör kommer förmodligen att medföra dryga böter. Hade hon stannat från början hade det kanske stannat vid en tillsägelse", skriver tidningen.
"GAMLA KÅKAR och nya hus var något som diskuterades livligt i Visby för femtio år sedan. De vackra husen var ofta sådana som var byggda i gotländskt material. Man var överens om att gotländsk kalksten var det vackraste materialet som fanns och domkyrkan var det bästa beviset på detta. Skall den gotländska kalkstenen få uppleva en renässans, undrade tidningen. Många fackmän höll det inte för uteslutet.
Tidningen överlät på läsarna att avgöra vilka av dessa hus som var vackra och inte. Att alla inte är lika vackra som ett hus borde vara i rosornas och ruinernas stad ansåg dock tidningen. Likaså att inte alla nyrestaurerade hus var fula.